• Meny

  • Föreläsningar
  • Hem
  • Krönikor
  • Musik/ljudfiler
  • Personporträtt

Repliken på Söderströms ledare publicerades i BT den 8 september 2008.

I BT, 26/8, diskuterar ledarskribenten Johan Söderström folkrörelsesveriges fall i en tid då politiken ”professionaliseras” och svensken blivit alltmer okunnig. Söderström spår att vi kan vara på väg mot ett samhälle där en kunnig elit regerar över en obildad, liksom, pöbelhop. Han tillåter sig att drömma bakåt i tiden – tillbaka till den tid då vi hade ett aktivt och livfullt folkrörelsesverige.

Men än finns hopp i sikte. Söderström konstaterar att svenskarna är ett folk som alltjämt tycker om att organisera sig.

Varför flyr då människorna de politiska rörelserna, kan man undra.

1980-talet var ett politikens årtionde. Var femte man och var tionde kvinna var ansluten till ett politiskt parti. Men i dag har Sverige endast fem på hundra som är partiorganiserat, visar färska siffror. Här är det fråga om en omfattande flykt från folkrörelserna, något som främst visat sig drabba politiken och fackföreningsrörelsen.
Av den enkla anledningen har jag valt att inrikta mig på den aspekten av folkrörlelsesveriges fall som berör den fackliga organisationsgraden.

Söderströms krönika är välskriven och har många intressanta infallsvinklar, men jag kan inte hålla med om att det som nu drabbar bland annat facket, kan skyllas på dem själva.

Den främsta anledningen till att facket förlorat så många medlemmar är de senaste årens kraftfulla politiska omställningar inrikespolitiskt. För första gången på tio år har vi fått en borgerlig regering, då förändras världen oupphörligen.

Här nedan tecknas en rad reformer, som allihop skett inom loppet av två år och varit mer eller mindre skadliga för den fackliga organisationsgraden:

– Höjd egenavgift till a-kassan.
– Avskaffad avdragsrätt för fackavgift och a-kassa.
– Sänkt a-kasseersättning.
– Olika avgifter till olika a-kassor beroende på arbetslöshet.
– Svårare att kvalificera sig för a-kassa genom skärpt arbetsvillkor.
– Svårare att kvalificera sig för a-kassa genom slopat studerandevillkor.
– Två extra karensdagar i a-kassan.
– Försvagad arbetsrätt genom ökad möjlighet till otrygga anställningar.
– Deltidsarbetslösas ersättning avskaffad efter 75 dagar.
– Minskade anslag till arbetsmarknadspolitik och utbildningsinsatser.
– Nedläggning av Arbetsmiljöinstitutet.
– Avskaffade medel för facklig skyddsutbildning.
– Avskaffat arbetsgivaransvar för rehabiliteringsutredning.

Härmed borde det vara klart för alla som någon gång hyst minsta tvivel om att alliansen är vänner av facket: så är inte fallet.

I senaste utgåvan av Ordfront Magasin är facket huvudtema och i en artikel slår Stefan Carlén fast att: ”Det är främst de med låga inkomster, otrygga anställningar, korta deltider – de som mest behöver facket – som också i störst utsträckning har lämnat det.”

Det är nu uppenbart för alla vilka alliansen ser som sina allierade i den politiska kampen.

Av det förstår vi att det är regeringen vi har att skylla för de nederlag som fackföreningsrörelsen lider.

Attacken mot facket är verklighet.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Svar: Nu handlade ju inte min krönika om medlemsraset hos fackföreningsrörelsen utan om att färre involverar sig i Folkrörelsesverige och inte minst i partierna. Jag säger över huvud taget inget om fackföreningsrörelserna i texten. Därför kan jag inte heller anklagas för att mena att facket får skylla sig själva för att de tappar medlemmar.
Dock kan man konstatera att en majoritet av dem som lämnat a-kassan består av människor som är nära pensionen, som har yrkeslegitimation eller som studerar, d.v.s personer som inte tror sig ha någon nytta av arbetslöshetsförsäkringen.

Johan Söderström

Replik på en BT-ledare, publicerades på ledarsidan 24/7 2008.

Vad det är för färg på Sverigedemokraterna kan man diskutera. Johan Frick tycker de för en politik som är blå. Ledarredaktionen anser att de gynnats av en politik som är röd.

Det senaste halvåret har en rad opinionsmätningar kommit med sensationella resultat. Nu senast var det en SIFO-undersökning, 15/6, som visade att Sverigedemokraterna nått över 4 % -gränsen. Därmed kan de bli det första främlingsfientliga parti som avancerar till riksdagen sedan Ny Demokrati, 1991. Men bara om man får tro opinionsmätningarna och de är långt ifrån säkra upplysningar.

Sensationsresultaten har på kort tid drivit upp en hög inflation i insändare, utspel och ledarsidor, som antingen fasar över eller hyllar en Sverigedemokratisk riksdagsdebut. Varför kan man fråga sig? Vad tjänar det för syfte? Att ge dem mer publicitet kan bara vara skadligt.

Ledarartikeln i BT, 21/7, känns inte som en särskilt genomtänkt kommentar på opinionsläget. Att ägna värdefullt medieutrymme åt att kasta paj på socialdemokraterna och beskylla dem för att ha orsakat Sd:s framgångar i opinionsmätningarna, är inte särskilt smart tycker jag.

Framför allt är det felaktigt. Sd är i allt väsentligt ett högerparti, vad än den etablerade högern påstår. I fjol gjorde SvD en omfattande granskning (11/2 -07) som visade hur paritet röstat i de 144 kommuner där de har mandat. Den visade att Sd i praktiken har fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen.

BT:s ledarsida har rätt i att ”fortsätter det som nu går spärren snart upp”. Med tanke på vilken regering det är som regerar i nuläget, och som regerat i snart två år, känns den formuleringen ovanligt uppriktig.

Trots att det pratas om att det är oerhört viktigt med en aktiv och tydliggörande debatt, så har den spårat ur. Det har i stället blivit en intern tävling mellan olika partier om vilken sida som misslyckats mest eller vem som kan beskyllas för det värsta politiska klavertrampet och därmed måste ha vållat allt det missnöje som ligger till grund för Sd:s väljarbas.

Det är både högerns och vänsterns fel att Sd haft vissa framgångar. Vänstern, framför allt s, har misslyckats i sina försök att framstå som det solidariska alternativet för en gemensam välfärd och ansvarsfull skattepolitik. Visst finns det ett samband mellan s och LO:s medlemsras och framgångarna för extremhögern.

Den borgerliga alliansen å sin sida har misslyckats med att motivera sina enorma skattesänkningar, sina attacker på sociala försäkringssystemen samt att hålla kvar sina ministrar. Detta banar väg för Sd som, förutom att nära sig på missnöjesröster, också effektfullt anspelar på folks allmänna politikerförakt. De är skickliga på det de gör.

Så hur ska de korrekt bemötas? Vi måste gå till oss själva och ställa oss den viktiga frågan varför vi en gång i tiden blev vänster eller höger och vad vi kan erbjuda de människor som länge stått vid vår sida men som nu tröttnat på att ständigt utlämnas.

De som sysslar med politik måste bli mänskliga igen, levande och synliga i folks vardag. Det är vad politik handlar om, att existera och verka sida vid sida med folket – så nära att man inte ska kunna göra skillnad på dem och oss.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Svar:

Bästa sättet att handskas med Sd måste vara att ta fram dem i ljuset. Se bara hur effektivt extrempartiet Fi togs ner på jorden av omfattande mediauppmärksamhet.

Förmodligen är det så att både vänster- och högerblocket bär skuld för Sd:s framgångar. Att utröna detta var inte poängen med ledaren.

Snarare var det att titta på vad som faktiskt lett till Sd-framgångar i kommunerna. Det handlar framför allt om arbetslöshet och kriminalitet: två problem som den moderna vänsterpoliken har närt snarare än löst.

Vi menar att en modern högerpolitik, med lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt samt effektivare rättsskipning och strängare straff skulle råda bot på problemen som göder Sd.

Ledarredaktionen

Lägger upp en Youtube-länk med min cover på Lars Winnerbäcks låt ”Enkelt”.

Kom ihåg att det är jag som sjunger och spelar och inte Winnerbäck, det är alltså helt lagligt att ladda ned ljudklippet.

Det finns fler kända ljudklipp (alltså fler covers som jag gjort) med mig men jag har ingen lust att lägga upp dem nu. Kanske senare. Lämna en kommentar vetja!

Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 28 maj 2008.

Det handlar om att sprida hat och propaganda mot samtliga grupper, förutom mot specifikt dem man står inför vid det aktuella tillfället. Så beskriver Johan Frick här sverigedemokraternas strategi.

Sverigedemokraterna (SD) når framgång i Sverige på liknande sätt som det tyska nazistpartiet, NSDAP, gjorde i 30-talets Tyskland. Man finner beröringspunkter genom att skärskåda de bägge partiernas politiska strategier.

Tittar man på vilka grupper i samhället som SD vänder sig till med sin politik, och vilka grupper de vänder sig emot, vinner man snart en betydelsefull insikt. Det fundamentala för deras strategi är att mer eller mindre vara alla grupper i samhället till lags. Detta samtidigt som man – för att vara ett fullgott missnöjesparti – måste uttrycka sin avsky för allihop.

Det handlar om att sprida hat och propaganda mot samtliga grupper i samhället, förutom mot specifikt den grupp eller publik man råkar stå inför vid det aktuella tillfället. Det handlar om att tala illa om alla i sin närhet, men att samtidigt komma undan med det och därigenom skapa ett enormt kontaktnät av allierade vänner.

Fyra företeelser som SD angriper, vilka också tjänade som måltavlor när det tyska nazistpartiet NSDAP mobiliserade 30-talet:

* Kommunismen: I fjol, 11 februari 2007, gjorde SvD en omfattande granskning av hur SD röstat i de 144 kommuner där de har mandat. Undersökningen visade att SD i praktiken har fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen. I 30-talets Tyskland var tonen densamma – men förstås uteblev våldet. På Hitlers tid likviderades nämligen socialdemokratiska agitatorer på löpande band, näst efter upprättandet av koncentrationsläger. Hitler och Jimmie Åkesson är arbetarfientliga. Det är därför inget annat parti får utstå så mycket glåpord och pajkastning från sverigedemokratiskt håll som Socialdemokraterna.

* Demokrati: I Tyskland rådde under 30-talet minst sagt subversiva tongångar, det var dåtidens politiska melodi. Demokratin i det skick den befann sig då, hade svikit folket. Hitler mobiliserade i kraft av att detta. I SD:s fall är det litet annorlunda, man är inte antidemokrater men för fram samma misstänkliggörande mot den etablerade parlamentariska demokratin som Hitler gjorde. Man använder sig av paroller som: ”Vi säger det ingen annan vågar säga” och utropar sig själva därmed till det enda partiet som vågar ta invandraren i örat.

* Liberalism: Nationella krafter kommer alltid, om de vill vara ideologiskt korrekta, att utmåla ”storkapitalet”, ”mammon” och ”den fria marknaden” som skadliga för den organism som är den egna nationen, för de vet att med globalisering och ”frihet” kommer världen att gå i en kosmopolitisk riktning. På samma sätt säger sig Sverigedemokraterna värna den nationella suveräniteten gentemot EU. När så den förra LUF-ordföranden Frida Metso debatterade för fri invandring i TV applåderade alltså inte SD, då såg de framför sig en dystopi där alla blivit fosterlandslösa.

* Föraktet för minoriteter: Här har det skett något intressant. Medan Hitler såg till att göra tillvaron odräglig för dem människor av Israeliskt ursprung, ägnar SD i stället all kraft åt att diskriminera muslimer – vare sig dessa befinner sig inom eller utom landet. Ett annat ord för denna, ska vi säga, modernisering av rasismen är: kulturrasism. Muslimen angrips för sin religiösa tillhörighet och kulturella avvikelse, men egentligen föreligger rasistiska motiv.

Summa summarum: Kommunismen är ett stort hot, ändå vill SD knipa röster bland LO-kollektivet. Demokratin är ofullkomlig i sitt nuvarande skick – har vi ens demokrati? frågar sig SD – men SD:s målsättning är åtminstone demokrati för oss svenskar. Och genom att angripa kommunismen, Mona Sahlin, flumpolitiken i skolan och statlig paternalism, vinner SD liberalers förtroende. När SD däremot vänder sig åt andra hållet, mot liberalismen och med tungan i mun citerar Per Albin Hanssons lovord om folkhemmet, flörtar man plötsligt med arbetarna. SD vet att folkhemsretoriken är populär än. Och så vänder man på kängan ännu en gång och påstår att man vill skapa trygghet genom ökad tillväxt och småföretagares livsprojekt. Ännu en gång vinner man uppskattning från höger, särskilt eftersom man slår vakt om den borgerliga organisationen kärnfamiljen. De som här faller mellan stolarna – folk i allmänhet – plockar man upp med en rejäl släng förakt för minoriteter. Invandrare måste ändå ses som en sådan sak, som man angriper när argumenten tryter.

Sverigedemokraterna har kort och gott något för alla.

Vi vet att politiska strategier av det här slaget skulle vara framgångsrika också idag ifall de praktiserades vid rätt tillfälle. Ett tillräckligt frustrerat folk går till slut med på vad som helst. Och det är kanske inte konstigt alls att allt fler väljer sverigedemokraterna – samtidigt som det visst är konstigt, eftersom historien har ett och annat att säga om tidigare försök att tala om ett folk som väsentligare än ett annat. Frågan är om det i det här fallet är värt att ompröva historien?

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 1 april 2008.

Tuve Skånberg undrar i BT 22/3 om jag tycker att morden i Knutby är representativt för någon mer än Helge Fossmos personliga totalhaveri?

Ja, det tycker jag. Polisens förundersökningar och enskilda pingstmedlemmar har lett mig till den åsikten. Många inom pingströrelsen kände till Knutby. Mordet må ha varit svårt att förutse. Men att teologin och ledarstrukturerna var märkliga i Knutby var det många inom pingströrelsen som förstått långt före mordnatten. Ändå gjordes mycket lite, skriver Dagen.se, 11/1 2005. En föreståndare i Karlstad, tidigare ungdomspastor i pingströrelsen i 15 år, hävdade i samma Dagens att det finns skäl att tro att det dyker upp ett nytt ”Knutby”.

Tuve Skånberg tvivlar på att den kristna rörelsen i Sverige har något med militanta antihomorörelser att göra, eller andra fanatiska grupper. Enligt TV3:s Insider, 2/2 2006, huserar den kristna motståndsrörelsen emot ”homolobbyn” och andra fanatiska grupper på Crossnet – kristen mötesplats på Internet, diskussionsforum, chat, webbhotell och reklambyrå – med närmare 12.000 aktiva medlemmar, enligt Crossnet.se. Räcker det?
Kristen mission, talar Tuve Skånberg om. Religionen har alltid varit budbärare av sunt förnuft och det är i sig inget negativt, förutom när välviljan på ett väldigt ytligt sätt används för att legitimera andra, intoleranta åsikter, vilket sker ibland. Kristendomen kommer tack och lov aldrig att få reellt inflytande i Sverige igen. Runtom i Europa har kristendomen steg för steg pressats tillbaka av humanistiska värderingar och vetenskapliga framsteg – den religion som med våld tvangs på svenskarna för snart tusen år sedan har gått från absolut makt till en betydligt anspråkslösare position i samhället. På flera håll har man därför tvingats anta en mer modern skepnad. Man har gått så långt att man till och med låtsas vara HBT-vänlig, abortvänlig och tolerant mot andra religioner, sådana religioner som man tidigare förbjöd att verka i landet. Men varhelst kristendomens makt ökar, som exempelvis i Polen efter kommunismens fall eller i Sydamerika, återkommer de uråldriga, intoleranta lärorna. Den kristna tron kan aldrig bli humanistisk eller modern.

Jag har tydligen missat ”hela den samhällsnytta som kyrkor och samfund utför i Sverige”, tycker Skånberg. Som att 60 % av prästerna i Svenska kyrkan vägrar välsigna homosexuella (Insider 2/2 06)? Som att kristna friskolor, senast här i Borås (BT 13/4 07), gång på gång avslöjas av Skolverket för att till exempel ha haft med bibelcitat i betygen eller medvetet utelämnat centrala delar av vissa ämnen?

Är det något mer jag har missat?

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Debattartikeln/insändaren publicerades i Borås Tidning den 17 mars 2008.

Det är så lustigt med alla islamofober och ”svenskbevarande” fosterlandsvänner som jämt och ständigt fullständigt vräker ur sig sin vrede över utomeuropeiska folks religiösa uppfattning.

I sin kritik mot alla de muslimska uttryck i samhället som enligt dem själva blivit både fler och tydligare på senare tid, tänker man sällan på att kristendomen och framför allt den frikyrkliga varianten är minst lika indoktrinerande och farlig för den fritänkande människan som den extrema muslimska fundamentalismen är för ”svensken”. Alla minns väl Knutby? Kristna soldater? Den militanta antihomorörelsen?

Det har pratats vitt och brett om att stänga Bismihali-förskolorna med muslimsk profil i Stockholmsområdet, då dess ägare misskött verksamheten grovt och emedan spillrorna av dess kvarvarande företagsledning inte heller har kunnat ge någon tillräcklig förklaring till det ekonomiska läget då utbildningsförvaltningen upptäckt att bokföringen för 2007 är försvunnen. Det är rätt handlat av politikerna att stänga skolan, och av flera skäl. Det skäl som tydligast hörs från sverigedemokraternas och andra nationalisters håll, är att förskolorna i fråga är muslimska och lär ut i Allahs namn. Men om nu dessa förskolor i Rinkeby skall läggas ned, då skall också pingstkyrkans skolor läggas ned. Det är väl en självklarhet att samma skärpta krav ska gälla religiöst hjärntvättande i största allmänhet, och inte endast utomeuropeiska institutioner.

Muslimer beskylls för att vara dårar för att de tror på Allah, och för att de då och då utför terrordåd i sin guds namn. Men de kristna är också idioter, eller? För att de tror ju också på Gud, till och med på samma, och utför terrordåd i dennes namn, om än mindre ofta. Sektbildningarna i Sverige och vad erfarenheterna av sådana verksamheter visat oss, som till exempel i Knutby, gör att skolminister Jan Björklunds krafttag mot religiösa friskolor är välkommet. All ämnesundervisning ska vila på vetenskaplig grund. Att förkunnelse skall ske utanför lektionstid är väl det minsta man kan begära.

Religionen hör till det förgångna, och har inget utrymme alls i vårt moderna, sekulariserade samhälle. Religionen är inte förtjänt av vare sig respekt eller skattemedel; och detta oberoende av om det är muslimska krafter eller kristna sådana.

Johan Frick

Läs den i sin helhet.

”Drömmer om en egen diktsamling”

Foto: Anders Robertsson.

Han är verbal, både i tal och skrift.
Johan Frick i Borås har många och starka åsikter och han är inte rädd att sätta ord på dem.
Det närmaste målet just nu är att få ge ut en samling med egna dikter.

– Mina dikter är opolitiska, säger han först. Efter en stund ändrar han sig lite:
– Kanske belyser dikterna ibland samma saker som mina politiska texter och debattartiklar, fast jag berättar om det på ett annat sätt.
Johan Frick säger att en dikt kan vara allt från en enda bokstav till flera hundra. Författaren behöver inte ha något svårbegripligt budskap.
– Dikter handlar om att förmedla känslor och det viktiga är att man menar vad man skriver.
Teman i hans egna dikter kan ofta vara att fånga dagen och kämpa vidare emot sina drömmar, att inte ge upp dem.
– Det finns så mycket oro bland unga idag, oro inför framtiden, betygen, för om man ska få jobb, hitta en bostad, någon att leva med.
– Annars anses man som misslyckad.

Egna erfarenheter
Johan Fricks egen väg har varit långt- ifrån spikrak och självklar. Han föddes i Bolivia och vet bara att någon lämnade av honom vid ett barnhem.
– Det var en sån där lucka i väggen där de kunde lägga bebisen och snurra på en skiva så att barnet hamnade därinne.
Från Sverige kom de som skulle bli hans nya föräldrar. De har berättat att de umgicks med honom i två veckor.
– Sen kom personalen och sa att de tyvärr hade blandat ihop papperna och att mamma och pappa skulle ha ett annat barn. Men mina föräldrar vägrade att byta.
Johan Frick tycker att han var en rätt tyst och grabbig kille fram till högstadiet. Han spelade fotboll, löptränade och åkte moped. Han brydde sig mycket om prestationer, hur han såg ut och vad han åt. Fixeringen ledde till ätstörningar.
– Det blev allt allvarligare och till slut gick jag in i väggen. Det var då jag började skriva. Det var min vändpunkt.
Fortfarande genomsyrar det som hände mycket av det han skriver.
– Många unga är duktiga på att göra ytan snygg och försöka se oberörda ut. Men inombords känner de sig ofta frustrerade och vilsna.

Trasigt kan bli helt
Med sina ord försöker Johan Frick skriva om rotlöshet, oro och ångest. Han blir ofta inspirerad av teaterpjäser som han ser på Stadsteatern i Borås.
– Mer över hur skådespelarna uppträder på scenen än vad pjäsen innehåller. Jag liksom ”ser” repliker framför mig.

En annan inspirationskälla är Stadsbibliotekets lyrikavdelning.
– Jag går ofta och bläddrar i diktsamlingar. Det är kul med ord som man inte fattar.
Biblioteket har blivit lite som ett and-ra hem
– Jag sitter ofta här och skriver, eftersom det är lugnare här. En del av personalen har nog undrat om jag har problem hemma, men så är det inte alls.
När Johan Frick gick på högstadiet väcktes också hans politiska intresse och engagemang.
– Jag blev jagad av nazister. Som tur var blev jag inte skadad och istället för att förtränga det som hade hänt började jag ställa frågor.
Det var frågor som: Varför blir någon nazist? Vad har nazister för budskap? Vad vill de?
– Någonstans förstod jag att de var trasiga inuti. Det är ju ingen som vaknar en morgon med höger arm uppsträckt.

På Bäckängsgymnasiet höll han under förra läsåret tre föreläsningar med anknytning till rasism. De handlade om hur främlingsfientligheten i Sverige ser ut, vilken roll samhället har, om någon ”tjänar” på rasism samt hur människor som vill vara motkrafter till rasismen kan aktivera sig.
– Om man tänker att rasister är människor och inte monster blir man mind-re rädd. Då kan man jobba mer konstruktivt.
Johan Frick berättar om två killar som han lärde känna, som var nazister.
– Jag sa att jag förstod deras uppgivenhet, men att de hade fel fokus. Jag tror inte att de här samhällsproblemen har kulturella eller etniska orsaker, utan ekonomiska.
Efter en tid ändrade killarna politisk ståndpunkt.
– Det är det politiska resultat jag är mest stolt över hittills. Det ingav verkligen hopp!

Lokalt engagemang
I höstas ledde Johan Frick protesterna mot skriftliga ordningsomdömen i de kommunala gymnasieskolorna i Borås. Som han ser det löser man inte problem med för få lärare och för stora klasser genom ordningsomdömen.
Han är inte med i något politiskt parti, utan i SAC, syndikalisternas fackförening, där han nu blivit ordförande för den lokala samorganisationen, LS.
– Det är vardagskonflikterna jag tycker att det är viktigt att delta i. Riktig demokrati är när makten är decentraliserad och finns på lokal nivå.
Johan Frick kritiserar företag för att vara hänsynslösa och han eftersträvar att de blir arbetarstyrda.
– Stora företag kan idag ha mer pengar än vad vissa länder har. Hela kontinenter står i periferin.
– Det finns inte mycket hopp. Ändå måste man kämpa och tänka att det går att förändra! Och man förändrar inget genom att vara sluten.

Dikter till för alla
Hela det här året tänker Johan Frick satsa hårt för att försöka ge ut sin första egna diktsamling. Han tror att det är lättare för unga att läsa dikter än romaner.
– Man känner igen sig i dikter och de tar inte så lång tid att läsa.
Han ska fråga författaren Marcus Birro om råd.
– Han har länkat till min blogg från sin egen. Jag tänker fråga honom vilket förlag jag kan skicka mitt manus till, han vet nog mer om sånt.
Johan Frick har redan diktsamlingens titel klar: ”Ett litet krig”. Han upplever att det är väldigt angeläget att skriva dikter, att det finns någonting för alla i dikter. Han oroar sig inte över att diktare sällan kan försörja sig på sitt skrivande.
– Det är inte drivkraften för mig. Jag är lite av en drömmare, som tror att det fixar sig ändå. Skrivande är alldeles för viktigt för att handla om pengar.

Av: Anna Lindén

Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 14 februari 2008.

Skolkande elever med omfattande frånvaro bör kunna hämtas av polis till skolan. Därför bör skollagen och flera andra lagar ändras. Det kräver Stockholms skolborgarråd och socialborgarråd av regeringen (SvD 9/2).

Skolminister Jan Björklund fortsätter att stampa i takt med den borgerliga övertron på räfst och rättarting och tycker att hämtning av polis är “fullt tänkbart”. Den som av något skäl uteblir från sina lektioner kan alltså vänta sig att poliskåren ska agera taxi åt dem. Åtminstone om Björklund (fp), skolborgarrådet Lotta Edholm (fp) och socialborgarrådet Ulf Kristersson (m) får som de vill.

Skolk är naturligtvis fel och bör motarbetas från alla fronter. Men denna typ av förslag gör mer självmål på politiker och visar på deras okunnighet, än löser några problem. Det tycks finnas en djupt rotad föreställning hos borgarna om att den enskilde skolkaren, oberoende av vem det är som skolkar, är på väg att knoppa av till gangster. Borgerligheten måste lära sig att det finns fler orsaker till att man skolkar än att ungdomen är lat eller sysslar med småkriminell verksamhet. Istället är vår tro att sociala problem, dålig motivation och undermålig skolkvalité är betydligt mer vanliga faktorer. Skolministerns syn på elever och hur man ska få dem som hamnat snett att komma tillbaka till klassrummet, är skrämmande. Elever som skolkar för att de mobbas, hur blir de hjälpta av att polisen hämtar dem?

Ytterligare något som Björklund (fp) måste få klart för sig, är att skolk är ett symptom. Det hjälper inte att angripa symptomen när man vill lösa ett problem. Möjligen får man bukt med symptomen, men sjukdomen lever kvar.
Tvångshämtning av skolkande elever är en fullkomligt verkningslös åtgärd. Omvägen via mer repression istället för att förbättra skolan till att bli en mer undervisande och bättre socialt vårdande institution och del i samhället, döljer bara de gamla problemen och skapar istället en rad nya problem. Om polisen ska användas för att hämta skolkande skolelever tas resurser bort från viktigare saker. Resurser som skulle göra mycket mer nytta i skolan.

Se istället till att skolan får mer pengar och säkra tillgången till behöriga lärare. Det skulle leda till bättre undervisning, vilket skulle locka tillbaka eleverna som skolkar och på ett bättre sätt motivera eleverna att stanna i skolan. Vi behöver en skola som ger ungdomar tron på sig själva och lusten att lära. Men att sätta in polisstyrkor förändrar ingenting till det bättre.

Johan Dahlberg
Johan Frick

Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 9 januari 2008.

Foto: Karin Samuelsson

Samhället saknar inte tillräckligt med repressalier från staten, utan det saknar basketplaner, ungdomsgårdar och ställen för oss ungdomar att vara på … antalet kommunala fritidsgårdar har minskat kraftigt sedan 90-talet, skriver Johan Frick.

1999 ändrades lagen så att ungdomar mellan 15 och 18 år som begått allvarliga brott kan få ungdomsvård som påföljd istället för fängelse. Flera kriminologer har sedan ett längre tag varit skeptiska till huruvida lagändringen verkligen gjorde någon skillnad eller inte. Men nu visar ny, ännu opublicerad forskning, att återfallen är mindre vid just sluten ungdomsvård jämfört med när ungdomar döms till fängelse. Detta enligt TV4 och Rapport. Den nya forskningen är särskilt relevant med tanke på det uppmärksammade målet om dödsmisshandeln på Kungsholmen i Stockholm.

Majoriteten av dem som opponerar sig i debatten om brott och brottsbekämpning visar på en skrämmande okunskap för vad som utgör orsak och verkan i ett samhälle som det vi har idag, ett socialt skiktat samhälle där många grupper står utanför.
Det finns de som säger att om vi tar till hårdare straff, så kommer inte många att våga utföra brott, p.g.a. de hårda konsekvenser som brotten då får. Hårdare tag, fängelse och rigorösa övervakningssystem anses av somliga som en lösning på all samhällets brottslighet, även brottslighet där förövarna är unga. Jag håller inte alls med om att det är så enkelt. Vad tror ni att vi får för sorts samhällsklimat där man aldrig går till roten med problemet, där billiga lösningar som går hem hos folket ska utgöra det enda skyddet? Det blir ett samhälle där medborgarna konstant går omkring och är rädda. Så vill jag inte ha det.

En människa begår inte brott för att retas, för att han eller hon tycker att samhället är så förbaskat mesigt när det gäller att dela ut hårda straff. En människa begår brott av en, mer eller mindre förklarlig, orsak.

Kriminalitet är aldrig försvarbart, men varje brott tål att utredas. Varje brott bör förklaras från så många infallsvinklar som möjligt, inte bara från offrets perspektiv, utan också utifrån gärningsmannens. Vi har mycket att lära om brott. Vi måste börja belysa de mer intima aspekterna av brottsfenomenet. Även de klassmässiga.
Samhället saknar inte tillräckligt med repressalier från staten, utan det saknar basketplaner, ungdomsgårdar och ställen för oss ungdomar att vara på, där vi kan träffas och diskutera det vi ser och upplever och som vi så småningom ska komma att bli en viktig del av. Antalet kommunala fritidsgårdar har minskat kraftigt sedan 90-talet.
Det här är en uppmaning till er som av olika orsaker har den dåliga vanan att alltid söka efter de enklaste lösningarna på komplexa problem, till alla er som sällan intresserar sig för varför brottslighet förekommer i en så ung ålder som tonåren. Försök förstå oss unga och vår situation. Prata med oss, även med dem som beter sig på det mest besynnerliga sätt, dem som vi borde hålla borta från samhället.
Det som krävs är förståelse, dialog och mer alternativa sysselsättningar för ungdomarna.

Vi hjälper varken oss själva eller samhället genom att döma våra barn till hårda fängelsestraff. Det kanske funkar för att en del ska få det tryggt, men samhället blir sig aldrig likt.

Johan Frick

Den här har även blivit publicerad (2007) i Motala & Vadstena Tidning (24/7) , Söderhamns Kuriren (20/12), Dagens ETC (28/12), City (20/12), Borås Tidning (28/12) och Hudiksvalls Tidning (20/12):

Fler och fler människor går under i julklappshetsen, jag är inte ett dugg förvånad. Julen är kommersialismens och de rovgiriga företagens högtid. De vilseleder oss. Hur? De allra flesta människor strävar efter lycka, men är lycka egentligen detsamma som att handla, att äga fina prylar? Vi i väst lever förhållandevis rikt och modernt, men vad blir den logiska följden av ett överflödssamhälle? Jo, eftersom de mänskliga primitiva behoven redan är tillfredsställda, behövs det mer konstlade saker – konsumtion – som lyckobringare, för att stilla vårt eviga sökande. Vi dårar springer runt och flåsar i köpcentra, letar efter ingenting särskilt att köpa till vår familj. Vi tror att det bästa sättet man visar uppskattning mot sina nära och kära är genom att ge och ta emot inköpta varor, så mycket materiella ting som möjligt. Så sorgligt, vi vet alltså inte bättre.

Som resultat av den politik som förs i riksdag och regering, har det kommit att bli ett än mer alienerat samhälle än förut, ett samhälle där allt fler människor känner starka känslor av främlingskap och desillusion. Detta hör i hög grad ihop med det som blir konsekvensen av sådan politik, att en liten klick i vårt kära land lever i girighet, själviskhet och frosseri, medan det för de allra flesta är det en mycket osäker och otrygg tid, exempelvis för den kvarts miljon barn som lever i fattigdom i Sverige idag.

Jag mår illa. Våra liv har reducerats till enbart överlevande och att passivt se på kapitalet och varurelationernas självbespegling. Vi säljer vår arbetskraft, förkväver vår skapande förmåga i det tvångsmässiga lönearbetet, producerar meningslösa konsumtionsvaror att fylla ut den manipulerade fritiden med. Och överallt finns ställföreträdande liv att konsumera: Politikerns. Filmstjärnan. Popidolens. Kungafamiljens. Ett rikt sortiment roller att konsumera i varornas skådespel.

Har konsumtionssamhället helt tagit över?

Johan Frick

• Johan Frick-länkar

  • Bloggen
  • Borås LS av SAC
  • Dagens Konflikt
  • Förenade klasskamrater
  • Motkraft

• Läsvärt

  • Oroshjärta

• Senaste kommentarer

  • Gert Forsström på ”Skolpolitik byggd på fabricerad verklighet” (BT 6/2 2009)
  • Heiti Ernits på ”Kritiken gäller Björklund – inte Skolverket” (BT 13/2 2009)
  • Slutstadium på ”Vi män är i vägen” (Arbetaren 27/7 2007)
  • Andreas Nordström på ”Vi män är i vägen” (Arbetaren 27/7 2007)
  • Andreas Nordström på ”Vi män är i vägen” (Arbetaren 27/7 2007)

• Meta

  • Logga in
  • Inläggens RSS
  • Kommentarer via RSS
  • WordPress.org