Välkommen!

Här på min hemsida finns en stor samling krönikor. Somliga är publicerade, andra inte. Även ett par personporträtt och en musikfil hittar du genom att klicka dig vidare i menyn till höger.

Tanken är att även min poesi ska finnas tillgänglig här, men hittills har jag inte hunnit lägga upp en enda text. Det är så jävla drygt att ladda upp text, tycker jag.

Ja, håll utkik efter nytt material på bloggen. Där händer det mest – här händer det inget!

Som privatperson erbjuder jag föreläsningar till priset av noll kronor. Jag har flera gånger föreläst på ämnen såsom Sverigedemokraterna, rasismen i samhället och dess motkrafter och institutionaliserad rasism. Dessutom finns färdiga föreläsningar om skolpolitik. En frågeställning som är utgångspunkt för en skolpolitisk föreläsning är: ”Mer kunskap med fler betyg i skolan? – en genomgång av betygens historia och funktion i dagens skola”. Den baseras på ett omfattande uppsatsverk, som jag gjorde i gymnasiet.

Det passar mig utmärkt att föreläsa för alla sorters sällskap. För skolklasser såväl som för fotbollsklubbar och politiska ungdomsförbund, ja du väljer!

Finns det frågor angående bokningar, hemsidan eller mina krönikor, hör av dig till mig!

När det brinner i förorterna röjs viktiga konfliktmönster i samhället (SVT Opinion 7/9 2009)

Johan Frick, tankesmedjan Konflikt, svarar Jimmie Åkesson på SVT Opinion:

Att skriva om förorterna som brinner har inte förrän nu känts framåtsyftande eller meningsfullt. Aldrig att Sverigedemokraterna (SD) ska tillåtas göra billiga poäng av det som nu sker, för att därmed ge assimilationstanken mer muskler.

Det här med brinnande containrar och bilar har nämligen lika lite att göra med etnicitet som förövarnas kulturella bakgrund och arv. Därför är Jimmie Åkessons debattinlägg på SVT Debatt den 7/9 helt missriktat.

Vi har alla sett det på TV, upploppen, bränderna och skadegörelsen. Det är alltsammans vårdslösa uttryck, oförsvarligt och kriminellt. Men det är alltjämt uttryck för något. Att upplopp av den här digniteten enbart sker i socialt utsatta stadsdelar innebär att orsakerna till upploppen måste ha att göra med sociala och ekonomiska maktförhållanden – vilka förövarna är rent personlighetsmässigt eller etniskt spelar alltså ingen roll. Bränderna och upploppen är systemkritik – underifrån.

Men det är en kritik som inte ska förstås som en medveten politisk markering från ungdomarna, vilket många tycks tro att det är. Tvärtom sker det spontant.

Man brukar säga att organiserat våld i toppen skapar spontant våld där nere. Det är ett uttryck som visat sig vara förvånansvärt aktuellt i fallet med de förortsupplopp som vi nu ser runtom i landet, det har visat sig öka förståelsen för det som sker.

Något som det däremot talas mycket sällan om, är att det i vårt segregerade land finns två olika sorters förorter. Den ena sortens förort är stigmatiserad och har ett dåligt rykte, och det är den vi traditionellt sett menar när vi diskuterar förorter. Den andra sorten är däremot helt fri från utpekanden och fördömanden. Till saken hör också att det i den sistnämnda förorten bor en övervägande majoritet svenskar, vilket man inte kan säga om de stigmatiserade förorterna, som oftast är socialt utsatta stadsdelar.

När det gäller de mer välmående förorterna diskuterar man aldrig de problem som finns där i socioekonomiska termer. Det nämns aldrig något om exkludering eller diskriminering, fastän det på samma sätt som i de fattiga stadsdelar förekommer problem och kriminalitet också i Danderyd och Örgryte. Även här har det som sker i hög grad att göra med förortsinvånarnas materiella förutsättningar, och därmed maktposition i samhället.

När det till exempel svindlas miljontals kronor på toppnivå, eller när en landshövding bryter mot lagen men ändå kan bibehålla en stadig inkomst, så ser andra det och frågar sig: ”Kan de så kan väl jag?”. Oavsett om man svindlar eller kastar sten, så ska man lagföras men jämförelsen är högst relevant.

Det som nu sker resulterar i krigsrubriker och ett ifrågasättande av svensk migrationspolitik, tack vare en dåligt skött debatt. När Skandiacheferna svindlade pengar för ett antal år sedan ursäktades det med människans felbarhet och man sade att: ”Svin finns väl i alla branscher”. Men när det brinner i förorterna är det andra tag: Då kommer den starkt ifrågasatta termen ”massinvandring” på tal och får skuld för allt, då mobiliseras den politiska energin till att formulera reformer såsom ”språktest” och ”svenskkontrakt”. Det görs till enbart en integrationsfråga, när det egentligen är så mycket större. Jag skulle säga att det är två sidor av ett och samma mynt vi ser: svindlare i toppen och stenkastare i botten.

Samhället vägrar se det sambandet. Man gör faktiskt tvärtemot vad man borde göra. Men det är en annan fråga. Jag kan åtminstone säga, att om det är något som skulle få mig att reagera så kraftfullt att stenar ska kastas, så vore det i så fall det sätt på vilket den svenska invandringspolitiken är beskaffad. I så fall skulle det ske som en spontan reaktion, inte vara planerat.

Att kasta sten är nämligen inte en del av en politisk strategi. Stenkastning i sig är alltså helt ointressant att debattera, såsom debatten förs i dag. En sådan debatt uttrycker ingenting annat än att vårt samhälle, precis som alla tidigare samhällen, präglas av konflikter mellan människor vilka det alltid kommer att utspela sig betydelsefulla strider om.

När jag säger att bränderna i förorterna är uttryck för något, frågar man mig: ”Vad för uttryck? Vad vill ungdomarna säga?”. En del skulle nog svara att de unga vill få sagt: ”Förstå oss unga, uppmärksamma oss, diskutera oss”. Men istället tycker jag att de skriker rakt ut: ”Åt helvete med allt”. Och när bränderna släckts viskas en sanning om vårt samhälle och det motstånd som alltid kommer att finnas mot det, så länge den rådande ordningen består, den strukturella rasismen.

Vad vi ser här är en kraftfull reaktion underifrån, som riktar sig mot toppen i samhället. Det är en reaktion som kommer sig av försämrade levnadsvillkor i allmänhet samt trakasserier, stigmatisering, hets och förtal i synnerhet. Det är en fråga om makt, inte om etnicitet eller mångkultur.

Antingen vänder vi kinden till och diskuterar detta som vore det ett invandrarproblem, eller så överger vi omedelbart den hårda linjen och inser att här behövs en konkret politisk strategi, som vågar erkänna konflikter i samhället som något grundläggande och faktiskt.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Kommunen måste ta hand om utsatta barn (Göteborgs Fria 5/9 och Arbetaren 34/2009)

Fria Tidningar har lagt ut artikeln på sin hemsida, går att läsa här.

För närvarande sitter 250 ensamkommande flyktingbarn utplacerade på tillfälliga boenden runtom i Sverige – Mölndal, Sigtuna och Solna. De är de oönskade barnen, konstaterar Johan Frick.

De här barnen har flytt till Sverige och söker en fristad. Somliga av dem har varit med om krig och förödelse, andra är visserligen vid god hälsa men ändå fruktansvärt ensamma. Gemensamt för dem alla är att de nu väntar på att bli omhändertagna av det svenska samhället. De väntar på att få vård, ordentlig skolgång och vuxna som de kan knyta an till.

Sverige har 290 kommuner, men endast 99 av dem vill ta emot dessa barn. Det handlar om ett barn per kommun. Men Sverige säger nej, Sverige säger oftast nej.

För dem som följt debatten om invandring den senaste tiden, kommer det säkert som en chock att Sverige inte är så generöst på den här fronten som det ofta framställs i media. Obehindrat och ostört har partier som Sverigedemokraterna kunnat slå sig fram och sätta agendan för den debatt om invandring och flyktingmottagande, som Moderaterna och Socialdemokraterna mer än gärna deltar i.

Med en ny sorts kulturretorik – eftersom ras är utgånget – skyller man över och misstänkliggör invandrare inom såväl som utom landet. Det påstås att vi har haft en massinvandring. Och till råge på allt har det skett utan folkets stöd.

Verkligheten förhåller sig på annorlunda vis. Tillgänglig statistik på området pekar ut massinvandringen som en stor myt. Det ska också sägas att det svenska folket alltid varit överens om att avfärda assimilationstanken till förmån för integration och ett värdigt bemötande.

Dessvärre är det få som reagerar när Sverigedemokraterna för fram sina lögner i media. I EU-valrörelsen kunde de öppet torgföra valaffischer på vilka det med stora bokstäver stod: ”Ge oss Sverige tillbaka!”. Vilka har erövrat landet? Flyktingbarnen i Solna och Mölndal?

Enligt Migrationsverket är det oftast välmående kommuner som förvägrar de ensamma barnen en plats, och med handen på hjärtat ska det sägas att det inte är direkt förvånande.

Dessa barn behöver vårt stöd. Det är ingenting man måste diskutera sig fram. Antingen solidariserar vi oss med krigets barn eller så vänder vi andra kinden till. Det handlar om internationell solidaritet eller ohämmad nationell egoism.

För varje dag som går tappar flyktingbarnen alltmer förtroende för Sverige, det kan man utgå från. För varje dag som går känner de att samhället där utanför inte vill ha dem.

Solidariteten i Sverige sträcker sig inte längre än näsan räcker – låt därför detta bli en viktig påminnelse när debatten om ”massinvandring” tar fart igen.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt