Maj
21
Det här debattsvaret publicerades i BT den 22 maj 2009 som en replik på Anna Svalanders inlägg ”Ett lyft för Sverige och våra unga”.
Skolvärlden är en konkret miljö.
Om vi ska finna arbetsformer, som avser att förbättra elevers kunskapsprestationer och studiemiljö, krävs således konkreta analyser. Många av våra medmänniskor, som inte har sinne för analys, vill inte tränga in på djupet i komplicerade frågor och analysera och studera dem om och om igen, utan föredrar att dra enkla slutsatser som antingen är absolut bejakande eller absolut förnekande. Från och med nu bör vi råda bot på detta förhållande och se till att villkoren för skoldebatten måste ta sin utgångspunkt i verkligheten.
Det innebär att Skolverkets rapport (31/1), om grundskoleelevers prestationer utifrån internationella mätningar, måste ses som en kritik av den krisretorik som media och politiker slungar ut i samhället – t.ex. ”fallande kunskapsnivåer”. Rapporten slår fast att ”under de senaste 20 åren har svenska grundskoleelever presterat resultat som ofta legat över de genomsnittliga resultaten i olika internationella studier” samt att ”resultaten i de senaste internationella mätningarna ligger på en genomsnittlig nivå eller över i förhållande till det totala antalet deltagande länder vid respektive mättillfälle”. En förutsättning för de skolreformer som regeringen planerar, är att man etablerar ett krismedvetande i skolvärlden. Om man misslyckas med ett sådant projekt, då måste man rita om kartan och hämta stöd i allt annat än verkligheten.
Landets ledande skolpedagoger har gått till storms mot regeringens skolpolitik, eller avsaknad av skolpolitik. Hittills har över 10 000 yrkesverksamma inom skolväsendet anslutit sig till Barnupproret, ett upprop till stöd för elevers rätt till värdigt bemötande och evidensbaserad pedagogik. Här identifierar man sig gentemot regeringens fokus på kontrollfrågor och brist på insatser för medskapande, samarbete och elevaktivt lärande.
Trots det faktum att regeringen inför 2006 års valrörelse lovade att fler och tidigarelagda betyg skulle bli verklighet, så ger Folkpartiet nu besked om att dröja ytterligare med att genomföra nämnda reformer (Erik Scheller (FP), utbildningsdepartementet).
Ett vallöfte kan lätt brytas om det kan tjäna på ett förtjänstfullt sätt i ännu en valrörelse. Hur högt upp på agendan har man utbildningspolitik då, Anna Svalander (BT 13/5)?
Skolbetygen är emellertid alltigenom något ont. Pedagogikforskare och elevorganisationer har så länge någon kan komma ihåg dömt ut dem. De är inte ensamt orsaken till elevers något försämrade prestationer men en bidragande faktor. Betyg leder inte till lärande för livet, utan till kortsiktig inlärning som håller till provet och lite till. Därför ska vi inte tro regeringens ”kunskapsskolans återkomst”.
Och är denna kunskapstörst verkligen i linje med den Studiesociala kommittén, ledd av regeringen, som föreslagit att den generella studiemedelsberättigande tiden ska sänkas från sex till fyra års heltidsstudier?
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt