Feb
6
”Skolpolitik byggd på fabricerad verklighet” (BT 6/2 2009)
Februari 6, 2009 | | 1 kommentar
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 6 februari 2009 och replikerades – inte helt oväntat – av Utbildningsnämndens och Folkpartiets Anna Svalander. Också kallad Borås egen batong.
I valrörelsen 2006 kom den svenska skolan att bli motiv för ett nostalgiskt fabricerande av en skolvärld i kris.
Folkpartiet, främst genom sin partiordförande tillika Sveriges utbildningsminister Jan Björklund, lät före och under riksdagsvalet göra gällande en rad osanningar om den svenska skolan. När dessa påståenden, om i huvudsak elevers kunskaper i matematik och naturkunskap, ordning och uppförande granskades, fanns inte särskilt mycket vetenskaplig forskning på området som kunde tjäna som underlag för att sätta in disciplinära åtgärder eller andra av Folkpartiet begärda skolreformer.
Föreställningen om en skola med ”världens största ordningsproblem” (Björklund, Skolakuten 12/12 2006), där elevers kunskapsresultat i naturvetenskap och matematik ligger ”långt ned i tabellerna” eller ”på den undre halvan av tabellerna” (Björklund, DN 7/7 2005, 30/5 2006), hör till en institutionaliserad fiktion – den speglar inte den svenska skolan.
SR:s utbildningsprogram ”Kris i skolan?” (24/8, 31/8 2008) bringade klarhet i förutom citaten som nämns här ovan, också i ”siffrorna visar att svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än elever i något annat industriland” (Björklund, DN 7/7 2006), genom att hänvisa till undersökningen PISA 2003.
Fler uttalanden från utbildningsministern går att finna, men det som här står i blickpunkten är det faktum att flera etablerade medier gravt misstolkat och inför en bredare allmänhet fört fram felaktiga meningar om den rapport som Skolverket släppte 30/1 detta året. (”Björklund får rätt av Skolverket”, SvD och Sydsvenskan 30/1).
Rapporten är läsvärd eftersom den vid noggrann läsning inte i något hänseende ger Björklund rätt. Alltså tvärtemot vad medierna påstår. Dessutom tyder allt på att den är ett politiskt beställningsarbete av utbildningsministern (DN 30/1 2008).
Att framföra krav på ansvarig myndighet att den ska fabricera bevis för att kunna understödja den politik man för, kallas ministerstyre och är oansvarigt gentemot, i det här fallet, barnen i skolan. Det är också ojust, varför Björklund KU-anmäldes.
Om man läser rapporten blir det uppenbart att Skolverkets uppdrag varit att avsiktligt räkna sina siffror på ett sådant sätt att det oundvikligt ska leda fram till en slutsats som överensstämmer med regeringens skolpolitiska karta.
I rapportens inledning står att läsa: ”utvecklingen [hos elever i grundskolan] ska sättas i relation till andra jämförbara länder”. Detta förebådar att de länder som har haft sämre resultat än Sverige uteslutits från det statistiska urvalet. Då hamnar Sverige naturligt bland de sämre placeringarna. Men inte heller när man bortser från att urvalet har modifierats får Björklund rätt. När man skriver ”Sverige ligger långt ned i tabellen” åberopar man sig på TIMMS 2003 men där presterade Sverige över genomsnittet (499 mot 467 poäng), och rapportens resultat är bestående. Men eftersom Skolverkets senaste rapport bortsett från de länder som inte medverkade i TIMMS-mätningarna 1995, 2003 och 2005, vilka ligger under Sverige i tabellen, kan utbildningsministern påstå annat.
Sammanfattningsvis kan man med utgångspunkt i Skolverkets rapport konstatera att Sverige ligger över snittet i samtliga mätningar som berör läsförståelse. Sverige ligger över eller på snittet i samtliga mätningar, utom en, som berör naturvetenskap. Detsamma gäller matematikämnet. Av denna anledning är det uppseendeväckande att flera ledande dagstidningar gör politiska ställningstaganden och ger utbildningsministern rätt, när han har fel.
”Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige” (SVT Agenda 5/11 2006).
Så har utbildningsminister Björklund uttalat sig om svenska elevers ordning och uppförande. Även då åberopades TIMMS 2003 som källa. I den rapporten nämndes emellertid inget om skadegörelse, grovt språk eller svordomar. Det den däremot visades var att svenska elever, enligt tillfrågade rektorer, skolkar mycket men inte mest, vilket utgör en iögonfallande skillnad. Därtill ska nämnas att Björklund avstod från att redovisa för ordningsproblem och stök då eleverna tillfrågats. De svarade nämligen att de kände sig tryggare än andra elever.
Skolverkets rapport låter påskina att oordning och stök är mer frekvent förekommande i Sverige än ”i många andra länder”. Då ska man ha i åtanke att den grundar sig på egenhändigt framtagna uppgifter, vilket ger till följd att komparativa studier med andra OECD-länder är omöjliga.
Det råder ingen tvekan om att Björklund inte har tagit sitt politiska ansvar. Genom att fara med osanningar har han förvanskat den uppfattning många i dag har om den svenska skolan.
Var det inte Alliansen som gick till val på att stoppa fusket?
Det offentliga samtalet kring skolan kräver nu en intellektuell och kunskapsmässig omprövning. Vi behöver en aktiv utbildningspolitik, inte en reaktiv politik.
Att vi, när vi diskuterar skola, närmar oss verkligheten kan inte vara ett orimligt krav.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Skribent nättidskriften Dagens Konflikt
Comments
1 Comment so far
Det var värst vad du är snorkig och ifrågasättande mot Björklund. Han är den första politikern sen Britt Mogård som verkligen har gillat skolan och funderat kring skolfrågor.
De övriga har mest flummat och svamlat. Jag kan dessutom berätta för dig att jag under mina 30 år som lärare sett hur skolan eroderat mer och mer. Att svenska elever är de elever som skolkar mest och kommer sent mest tror jag knappast behöver nån undersökning mellan länderna för att konstatera, för det kan knappast vara lika illa i andra länder eftersom inga socialdemokrater och vänsterpartister har fått sjabbla med utbildningsreformer i andra länder.
Vill du påstå att våra barns prestationer står sig lika bra i jämförelse med andra länders barn som för 15-20 år sen?
Borgarna är inte fullkomliga de heller, men jag tycker att i skolfrågor är de mest att lita på ändå.