”Kritiken gäller Björklund – inte Skolverket” (BT 13/2 2009)

Som svar på Svalanders märkliga frågeställning: ”Vem ska man lita på, Skolverket eller Johan Frick?” publicerades följande artikel den 17 februari.

Att man läser varandras alster är en grundförutsättning om man ska föra en debatt som baseras på mängdvis med olika fakta och inte på känslobetonade argument.

I min debattartikel riktades kritik mot utbildningsministerns sätt att hantera statistik, mot hans felaktigt ställda diagnos på den svenska skolan och mot hans och sitt partis skolvision – inte mot Skolverket.

Folkpartiets skolpolitik har ofrivilligt stora brister då den baserar sig på en vision om skolan som strider mot i stort sett all etablerad forskning om vad som ökar elevers lärande. Jan Björklund har vid åtskilliga tillfällen uttryckt sig i dräpande ordalag om den svenska skolan, påstått att den har världens största ordningsproblem (Skolakuten 12/12 06) och att grundskoleelevernas kunskaper i matematik och naturkunskap ligger långt ned i tabellerna (DN 30/5 06). Den aktuella rapporten från Skolverket (29/1) presenterar, som sagt, inga uppgifter som täcker de påståendena. Det är sålunda otänkbart att Anna Svalander (FP) (BT 9/2) kan ha läst rapporten.

Efter att utbildningsministerns uttalanden skärskådats av SR, beställde densamma ny statistik från ansvarig myndighet – Skolverket, vilket föranledde en anmälan till KU. I regeringens pressmeddelande (29/8 2008) motiverades detta som om det vore Skolverkets uttolkningar och analyser av tillgänglig fakta det var fel på.

Svensk skola har stora utmaningar. Man kan dock inte genom att konstatera ordningsproblem i Sverige säga att Sverige är värst i världen, eller, genom att registrera en ”negativ kunskapsutveckling” i den svenska grundskolan hävda att Sverige ligger långt ned i tabellerna (i matematik och naturvetenskap).

Det är ett lönlöst fäktande av Svalander att försöka få mig att gå i polemik med Skolverket. I sin replik tar hon med flera formuleringar som ska visa att Skolverket ger Björklund rätt. Utgångspunkten är RD nr 3 09, där verkets generaldirektör Per Thullberg uttalat sig om den aktuella rapporten. Men i samma R&D (30/1) står att läsa att ”Thullberg vill inte säga om Björklund har rätt eller fel”.

Det är den reaktiva styrningen inom skolpolitiken som är grunden till min kritik, inte vad Thullberg påstår eller inte påstår. I Ord&Bild 3-4 06 ömkar Skolverkets tidigare generaldirektör Ulf P Lundgren för skolpolitikens förvandlingar. Han menar att centrala frågor om hur skolsystemet fungerar, effekterna av segregationen, hur likvärdigheten kan garanteras är underordnade kontrollfrågorna. Vidare tror Lundgren att det är 2000-talets ökade efterfrågan på kontroll som lett till att inte endast den rättspolitiska diskursen, utan också skolpolitiken hemfallit åt ett mer populistiskt, reaktivt, sätt att styra. Sätt stopp för den utvecklingen, i stället för att debattera lögner, förbannade lögner och statistik.


Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

”Skolpolitik byggd på fabricerad verklighet” (BT 6/2 2009)

Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 6 februari 2009 och replikerades – inte helt oväntat – av Utbildningsnämndens och Folkpartiets Anna Svalander. Också kallad Borås egen batong.

I valrörelsen 2006 kom den svenska skolan att bli motiv för ett nostalgiskt fabricerande av en skolvärld i kris.

Folkpartiet, främst genom sin partiordförande tillika Sveriges utbildningsminister Jan Björklund, lät före och under riksdagsvalet göra gällande en rad osanningar om den svenska skolan. När dessa påståenden, om i huvudsak elevers kunskaper i matematik och naturkunskap, ordning och uppförande granskades, fanns inte särskilt mycket vetenskaplig forskning på området som kunde tjäna som underlag för att sätta in disciplinära åtgärder eller andra av Folkpartiet begärda skolreformer.

Föreställningen om en skola med ”världens största ordningsproblem” (Björklund, Skolakuten 12/12 2006), där elevers kunskapsresultat i naturvetenskap och matematik ligger ”långt ned i tabellerna” eller ”på den undre halvan av tabellerna” (Björklund, DN 7/7 2005, 30/5 2006), hör till en institutionaliserad fiktion – den speglar inte den svenska skolan.

SR:s utbildningsprogram ”Kris i skolan?” (24/8, 31/8 2008) bringade klarhet i förutom citaten som nämns här ovan, också i ”siffrorna visar att svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än elever i något annat industriland” (Björklund, DN 7/7 2006), genom att hänvisa till undersökningen PISA 2003.

Fler uttalanden från utbildningsministern går att finna, men det som här står i blickpunkten är det faktum att flera etablerade medier gravt misstolkat och inför en bredare allmänhet fört fram felaktiga meningar om den rapport som Skolverket släppte 30/1 detta året. (”Björklund får rätt av Skolverket”, SvD och Sydsvenskan 30/1).

Rapporten är läsvärd eftersom den vid noggrann läsning inte i något hänseende ger Björklund rätt. Alltså tvärtemot vad medierna påstår. Dessutom tyder allt på att den är ett politiskt beställningsarbete av utbildningsministern (DN 30/1 2008).

Att framföra krav på ansvarig myndighet att den ska fabricera bevis för att kunna understödja den politik man för, kallas ministerstyre och är oansvarigt gentemot, i det här fallet, barnen i skolan. Det är också ojust, varför Björklund KU-anmäldes.

Om man läser rapporten blir det uppenbart att Skolverkets uppdrag varit att avsiktligt räkna sina siffror på ett sådant sätt att det oundvikligt ska leda fram till en slutsats som överensstämmer med regeringens skolpolitiska karta.

I rapportens inledning står att läsa: ”utvecklingen [hos elever i grundskolan] ska sättas i relation till andra jämförbara länder”. Detta förebådar att de länder som har haft sämre resultat än Sverige uteslutits från det statistiska urvalet. Då hamnar Sverige naturligt bland de sämre placeringarna. Men inte heller när man bortser från att urvalet har modifierats får Björklund rätt. När man skriver ”Sverige ligger långt ned i tabellen” åberopar man sig på TIMMS 2003 men där presterade Sverige över genomsnittet (499 mot 467 poäng), och rapportens resultat är bestående. Men eftersom Skolverkets senaste rapport bortsett från de länder som inte medverkade i TIMMS-mätningarna 1995, 2003 och 2005, vilka ligger under Sverige i tabellen, kan utbildningsministern påstå annat.

Sammanfattningsvis kan man med utgångspunkt i Skolverkets rapport konstatera att Sverige ligger över snittet i samtliga mätningar som berör läsförståelse. Sverige ligger över eller på snittet i samtliga mätningar, utom en, som berör naturvetenskap. Detsamma gäller matematikämnet. Av denna anledning är det uppseendeväckande att flera ledande dagstidningar gör politiska ställningstaganden och ger utbildningsministern rätt, när han har fel.

”Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige” (SVT Agenda 5/11 2006).

Så har utbildningsminister Björklund uttalat sig om svenska elevers ordning och uppförande. Även då åberopades TIMMS 2003 som källa. I den rapporten nämndes emellertid inget om skadegörelse, grovt språk eller svordomar. Det den däremot visades var att svenska elever, enligt tillfrågade rektorer, skolkar mycket men inte mest, vilket utgör en iögonfallande skillnad. Därtill ska nämnas att Björklund avstod från att redovisa för ordningsproblem och stök då eleverna tillfrågats. De svarade nämligen att de kände sig tryggare än andra elever.

Skolverkets rapport låter påskina att oordning och stök är mer frekvent förekommande i Sverige än ”i många andra länder”. Då ska man ha i åtanke att den grundar sig på egenhändigt framtagna uppgifter, vilket ger till följd att komparativa studier med andra OECD-länder är omöjliga.

Det råder ingen tvekan om att Björklund inte har tagit sitt politiska ansvar. Genom att fara med osanningar har han förvanskat den uppfattning många i dag har om den svenska skolan.

Var det inte Alliansen som gick till val på att stoppa fusket?

Det offentliga samtalet kring skolan kräver nu en intellektuell och kunskapsmässig omprövning. Vi behöver en aktiv utbildningspolitik, inte en reaktiv politik.

Att vi, när vi diskuterar skola, närmar oss verkligheten kan inte vara ett orimligt krav.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Skribent nättidskriften Dagens Konflikt