”Folkpartiet och liberalismen inför en omöjlig kris” (BT 20/1 2009)
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 20 januari 2009.
De senaste decenniernas kraftfulla politiska omställningar globalt har ytterst påverkat den nationella politiken. I synnerhet den politiska liberalismen, i de västerländska länderna, har kommit att ge uttryck för en ideologisk nyorientering mot socialkonservatism och statlig paternalism – en rörelse mot en identitetskris.
Sverige har ytterst drabbats av panikångest. Invånarna har till följd av en rad händelser i världen, med den 11 september som ett ytterligt exempel, utvecklat en patologisk rädsla för det mesta. Förevarande utveckling är dock inte unik för Sverige, den är tvärtom sprungen ur ett paniksyndrom som är allmänt förekommande i de anglosaxiska länderna, och har nått oss genom globaliseringen och den liberala demokratins spridning.
David Eberhard, överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans Sjukhus, driver en provocerande och spännande tes i sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Genom att erinra sig om några få i media omskrivna politiska händelser från föregående år, kan Eberhards tes med lätthet styrkas. FRA-lagstiftningen och IPRED-förslaget, återinförandet av ordningsbetyg i gymnasieskolan och en i allmänhet inhumanare rättspolitisk diskurs var resultatet av ett förment överdrivet behov av rädsla och trygghet genom först krav på, och sedan genom införandet av ökad övervakning och kontroll. Dessa nya värden och synsätt fördes utan skam fram i ljuset i en liberal kontext. Samtidigt uppenbarade sig den liberala krisens djup.
Förra årets politiska debatt i allmänhet och FRA-debatten i synnerhet gav skäl till att ta Eberhards dystopiska samtidskommentar och analys på allvar. I dag tycks hans tes applicerbar på svenska förhållanden. Men först skulle det utkämpas en angelägen ideologisk strid, innan den sista spiken i kistan var på plats. I FRA-debatten uppträdde två skilda liberala tänkesätt, och då främst på det rättspolitiska området. Dels fanns det de som med sedvanliga effektivitetsargument och genom att leverera diffusa och tveksamma hotbilder om terrorism efterfrågade mer övervakning och buggning av medborgarna. Dels fanns det de som vägrade att kompromissa med individens rätt till personlig integritet – även om det spåddes göra underverk för brotts- eller terroristbekämpningen.
Två åtskilda liberala åsiktsläger slutade i ett: den trygghetsnarkomaniska liberala falangen segrade. Därför har vi i Sverige i dag ett mer långtgående system för hemliga straffprocessuella tvångsmedel än något annat land i världen.
Det var ingen ödets tillfällighet att den regering som kallar sig ”liberal” till slut fann sig tvungen att rösta genom FRA-lagstiftningen, det är ett naturligt led i den liberala ideologin, som nu rättmätigt kan utpekas som en inkonsekvent lära.
Folkpartiet och liberalismen står inför en omöjlig kris – en kris som kräver att de antingen börjar föra en mer ideologiskt rättrogen politik eller helt enkelt stryker ”liberalerna” från partibeteckningen.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt