Attacken mot facket (BT 8/9)

Repliken på Söderströms ledare publicerades i BT den 8 september 2008.

I BT, 26/8, diskuterar ledarskribenten Johan Söderström folkrörelsesveriges fall i en tid då politiken ”professionaliseras” och svensken blivit alltmer okunnig. Söderström spår att vi kan vara på väg mot ett samhälle där en kunnig elit regerar över en obildad, liksom, pöbelhop. Han tillåter sig att drömma bakåt i tiden – tillbaka till den tid då vi hade ett aktivt och livfullt folkrörelsesverige.

Men än finns hopp i sikte. Söderström konstaterar att svenskarna är ett folk som alltjämt tycker om att organisera sig.

Varför flyr då människorna de politiska rörelserna, kan man undra.

1980-talet var ett politikens årtionde. Var femte man och var tionde kvinna var ansluten till ett politiskt parti. Men i dag har Sverige endast fem på hundra som är partiorganiserat, visar färska siffror. Här är det fråga om en omfattande flykt från folkrörelserna, något som främst visat sig drabba politiken och fackföreningsrörelsen.
Av den enkla anledningen har jag valt att inrikta mig på den aspekten av folkrörlelsesveriges fall som berör den fackliga organisationsgraden.

Söderströms krönika är välskriven och har många intressanta infallsvinklar, men jag kan inte hålla med om att det som nu drabbar bland annat facket, kan skyllas på dem själva.

Den främsta anledningen till att facket förlorat så många medlemmar är de senaste årens kraftfulla politiska omställningar inrikespolitiskt. För första gången på tio år har vi fått en borgerlig regering, då förändras världen oupphörligen.

Här nedan tecknas en rad reformer, som allihop skett inom loppet av två år och varit mer eller mindre skadliga för den fackliga organisationsgraden:

– Höjd egenavgift till a-kassan.
– Avskaffad avdragsrätt för fackavgift och a-kassa.
– Sänkt a-kasseersättning.
– Olika avgifter till olika a-kassor beroende på arbetslöshet.
– Svårare att kvalificera sig för a-kassa genom skärpt arbetsvillkor.
– Svårare att kvalificera sig för a-kassa genom slopat studerandevillkor.
– Två extra karensdagar i a-kassan.
– Försvagad arbetsrätt genom ökad möjlighet till otrygga anställningar.
– Deltidsarbetslösas ersättning avskaffad efter 75 dagar.
– Minskade anslag till arbetsmarknadspolitik och utbildningsinsatser.
– Nedläggning av Arbetsmiljöinstitutet.
– Avskaffade medel för facklig skyddsutbildning.
– Avskaffat arbetsgivaransvar för rehabiliteringsutredning.

Härmed borde det vara klart för alla som någon gång hyst minsta tvivel om att alliansen är vänner av facket: så är inte fallet.

I senaste utgåvan av Ordfront Magasin är facket huvudtema och i en artikel slår Stefan Carlén fast att: ”Det är främst de med låga inkomster, otrygga anställningar, korta deltider – de som mest behöver facket – som också i störst utsträckning har lämnat det.”

Det är nu uppenbart för alla vilka alliansen ser som sina allierade i den politiska kampen.

Av det förstår vi att det är regeringen vi har att skylla för de nederlag som fackföreningsrörelsen lider.

Attacken mot facket är verklighet.

Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt

Svar: Nu handlade ju inte min krönika om medlemsraset hos fackföreningsrörelsen utan om att färre involverar sig i Folkrörelsesverige och inte minst i partierna. Jag säger över huvud taget inget om fackföreningsrörelserna i texten. Därför kan jag inte heller anklagas för att mena att facket får skylla sig själva för att de tappar medlemmar.
Dock kan man konstatera att en majoritet av dem som lämnat a-kassan består av människor som är nära pensionen, som har yrkeslegitimation eller som studerar, d.v.s personer som inte tror sig ha någon nytta av arbetslöshetsförsäkringen.

Johan Söderström