Enkelt-cover
Lägger upp en Youtube-länk med min cover på Lars Winnerbäcks låt ”Enkelt”.
Kom ihåg att det är jag som sjunger och spelar och inte Winnerbäck, det är alltså helt lagligt att ladda ned ljudklippet.
Det finns fler kända ljudklipp (alltså fler covers som jag gjort) med mig men jag har ingen lust att lägga upp dem nu. Kanske senare. Lämna en kommentar vetja!
”Vad lär oss historien?” (BT 28/5 -08)
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 28 maj 2008.
Det handlar om att sprida hat och propaganda mot samtliga grupper, förutom mot specifikt dem man står inför vid det aktuella tillfället. Så beskriver Johan Frick här sverigedemokraternas strategi.
Sverigedemokraterna (SD) når framgång i Sverige på liknande sätt som det tyska nazistpartiet, NSDAP, gjorde i 30-talets Tyskland. Man finner beröringspunkter genom att skärskåda de bägge partiernas politiska strategier.
Tittar man på vilka grupper i samhället som SD vänder sig till med sin politik, och vilka grupper de vänder sig emot, vinner man snart en betydelsefull insikt. Det fundamentala för deras strategi är att mer eller mindre vara alla grupper i samhället till lags. Detta samtidigt som man – för att vara ett fullgott missnöjesparti – måste uttrycka sin avsky för allihop.
Det handlar om att sprida hat och propaganda mot samtliga grupper i samhället, förutom mot specifikt den grupp eller publik man råkar stå inför vid det aktuella tillfället. Det handlar om att tala illa om alla i sin närhet, men att samtidigt komma undan med det och därigenom skapa ett enormt kontaktnät av allierade vänner.
Fyra företeelser som SD angriper, vilka också tjänade som måltavlor när det tyska nazistpartiet NSDAP mobiliserade 30-talet:
* Kommunismen: I fjol, 11 februari 2007, gjorde SvD en omfattande granskning av hur SD röstat i de 144 kommuner där de har mandat. Undersökningen visade att SD i praktiken har fungerat som ett stödparti för den borgerliga alliansen. I 30-talets Tyskland var tonen densamma – men förstås uteblev våldet. På Hitlers tid likviderades nämligen socialdemokratiska agitatorer på löpande band, näst efter upprättandet av koncentrationsläger. Hitler och Jimmie Åkesson är arbetarfientliga. Det är därför inget annat parti får utstå så mycket glåpord och pajkastning från sverigedemokratiskt håll som Socialdemokraterna.
* Demokrati: I Tyskland rådde under 30-talet minst sagt subversiva tongångar, det var dåtidens politiska melodi. Demokratin i det skick den befann sig då, hade svikit folket. Hitler mobiliserade i kraft av att detta. I SD:s fall är det litet annorlunda, man är inte antidemokrater men för fram samma misstänkliggörande mot den etablerade parlamentariska demokratin som Hitler gjorde. Man använder sig av paroller som: ”Vi säger det ingen annan vågar säga” och utropar sig själva därmed till det enda partiet som vågar ta invandraren i örat.
* Liberalism: Nationella krafter kommer alltid, om de vill vara ideologiskt korrekta, att utmåla ”storkapitalet”, ”mammon” och ”den fria marknaden” som skadliga för den organism som är den egna nationen, för de vet att med globalisering och ”frihet” kommer världen att gå i en kosmopolitisk riktning. På samma sätt säger sig Sverigedemokraterna värna den nationella suveräniteten gentemot EU. När så den förra LUF-ordföranden Frida Metso debatterade för fri invandring i TV applåderade alltså inte SD, då såg de framför sig en dystopi där alla blivit fosterlandslösa.
* Föraktet för minoriteter: Här har det skett något intressant. Medan Hitler såg till att göra tillvaron odräglig för dem människor av Israeliskt ursprung, ägnar SD i stället all kraft åt att diskriminera muslimer – vare sig dessa befinner sig inom eller utom landet. Ett annat ord för denna, ska vi säga, modernisering av rasismen är: kulturrasism. Muslimen angrips för sin religiösa tillhörighet och kulturella avvikelse, men egentligen föreligger rasistiska motiv.
Summa summarum: Kommunismen är ett stort hot, ändå vill SD knipa röster bland LO-kollektivet. Demokratin är ofullkomlig i sitt nuvarande skick – har vi ens demokrati? frågar sig SD – men SD:s målsättning är åtminstone demokrati för oss svenskar. Och genom att angripa kommunismen, Mona Sahlin, flumpolitiken i skolan och statlig paternalism, vinner SD liberalers förtroende. När SD däremot vänder sig åt andra hållet, mot liberalismen och med tungan i mun citerar Per Albin Hanssons lovord om folkhemmet, flörtar man plötsligt med arbetarna. SD vet att folkhemsretoriken är populär än. Och så vänder man på kängan ännu en gång och påstår att man vill skapa trygghet genom ökad tillväxt och småföretagares livsprojekt. Ännu en gång vinner man uppskattning från höger, särskilt eftersom man slår vakt om den borgerliga organisationen kärnfamiljen. De som här faller mellan stolarna – folk i allmänhet – plockar man upp med en rejäl släng förakt för minoriteter. Invandrare måste ändå ses som en sådan sak, som man angriper när argumenten tryter.
Sverigedemokraterna har kort och gott något för alla.
Vi vet att politiska strategier av det här slaget skulle vara framgångsrika också idag ifall de praktiserades vid rätt tillfälle. Ett tillräckligt frustrerat folk går till slut med på vad som helst. Och det är kanske inte konstigt alls att allt fler väljer sverigedemokraterna – samtidigt som det visst är konstigt, eftersom historien har ett och annat att säga om tidigare försök att tala om ett folk som väsentligare än ett annat. Frågan är om det i det här fallet är värt att ompröva historien?
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt