”Hjälp en Sverigedemokrat – ta debatten!” (BT 16/4 -07)
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 16 april 2007.
Thomas Eriksson (mp) skriver i BT den 14 april att ickebemötandet är ett kollektivt misslyckande. Hela debattartikeln är på det stora hela ett stort frågetecken, och innehållsmässigt är det upprepningar och en helt felaktig analys.
Så länge sverigedemokraterna agerar radikal motpol till vad de tycker är en orättvis värld med oönskade kulturella sammanblandningar, förbannar det etablissemang som tycks ha övergivit dem, piskar på med lite söta äldrefrågor, belyser statistik där man vrider siffror till mångkulturens nackdel och så länge man inte löser grundproblematiken, kommer partiet att bestå. Det kommer att befästa sin position och kvalificera sig för riksdagen i och med det liberala konsensustänkandet.
Att sverigedemokraterna gjort markvinningar vet vi är på grund av vänsterns misslyckande i att framstå som ett tillfredsställande samhällsalternativ. Det är den ökade alienationen, en enorm arbetskraftsreserv, en havererad integrationspolitik och s ideologiska självmord som lagt grunden. För att inte tala om hur de tillsammans med borgerligheten nedmonterat den svenska välfärden genom privatiseringar och nedskärningar av och i den offentliga sektorn. Medieetablissemanget bör också känna skuld.
Demoniserandet av förorter och den konsekventa indelningen av “svenskar” och “invandrare”, som om de vore vitt skilda människor, har förlett och skapat en desillusion bland den arbetande klassen vari sverigedemokraterna fiskat merparten av sina missnöjesröster. Sverigedemokraterna har rätt i mångt och mycket i sin kritik av hur integrationspolitiken tagit fel vändning, hur monopoliseringen och partiskheten inom media ökat m.m. Men de förslag de lägger är verklighetsfrämmande.
Så vad vore en lämplig antirasistisk strategi? Att bli duktigare på att kanalisera ut sin kritik mot t.ex. den diskriminerande proffsjournalistiken via media. Att profilera sig som ett samhällsalternativ med en politik för starkare arbetsrätt, höga a-kassenivåer, och ett i allmänhet tryggare nät för de utslagna att falla tillbaka på. Men framför allt måste vi bryt med den samförståndstradition, som ligger till grund för den borgerliga offensivens legitimitet.
Ska vi inte debattera mot SD? Nej, men det handlar inte om feghet, det handlar om att inte ge rasisterna en plattform att sprida sin politik utifrån. En debatt i TV på bästa sändningstid, brukar inte handla inte om vem som har bäst idéer. Debatten äger inte rum på en jämlik spelplan där man debatterar utifrån sin ideologiska position. Bästa argumentet vinner inte. I stället handlar det om att mata in olika budskap i huvudet på de som lyssnar, och ju fler gånger en sak sägs desto ”sannare” blir den.
Dessutom, debattens dagordning är redan förutbestämd. SD vill inte diskutera klasspolitik eller feminism eftersom deras förklaringsgrund är att det är invandrarnas fel att det finns fattigdom och att kvinnor blir dåligt behandlade.
I riksmedia eller i tidningar blir därmed förklaringsgrunden legitim, eftersom den diskuteras och tillåts i den politiska offentligheten.
Att ”högt uppsatta” politiker tar debatten gör förstås bara saken värre.
Därmed är det inte sagt att vi inte ska bemöta dem. I fikarummen, på arbetsplatserna, genom facklig organisering och varhelst rasisternas argument ger sig tillkänna, ska vi vara där och agera motpol. Att ge invandrare skulden för arbetslöshet och social misär är ungefär lika genomtänkt som att skuldbelägga kvinnor för att de blir misshandlade av sina män.
Däremot är det uppfriskande att höra hur de inte får lokal för sitt årsmöte i Sverige. Sverigedemokraterna, nationens stolthet, söker sig till ett främmande land. Ja, jag sätter klasskamp före liberal demokrati. Men hur svarar Federley på det som liberal frihetskämpe? Han beklagar sorgen.
Johan Frick
Syndikalistiska Ungdomsförbundet Borås