Välkommen!
Posted onSeptember 8, 2009
Filed under Hem | 2 kommentarer
Här på min hemsida finns en stor samling krönikor. Somliga är publicerade, andra inte. Även ett par personporträtt och en musikfil hittar du genom att klicka dig vidare i menyn till höger.
Tanken är att även min poesi ska finnas tillgänglig här, men hittills har jag inte hunnit lägga upp en enda text. Det är så jävla drygt att ladda upp text, tycker jag.
Ja, håll utkik efter nytt material på bloggen. Där händer det mest – här händer det inget!
Som privatperson erbjuder jag föreläsningar till priset av noll kronor. Jag har flera gånger föreläst på ämnen såsom Sverigedemokraterna, rasismen i samhället och dess motkrafter och institutionaliserad rasism. Dessutom finns färdiga föreläsningar om skolpolitik. En frågeställning som är utgångspunkt för en skolpolitisk föreläsning är: ”Mer kunskap med fler betyg i skolan? – en genomgång av betygens historia och funktion i dagens skola”. Den baseras på ett omfattande uppsatsverk, som jag gjorde i gymnasiet.
Det passar mig utmärkt att föreläsa för alla sorters sällskap. För skolklasser såväl som för fotbollsklubbar och politiska ungdomsförbund, ja du väljer!
Finns det frågor angående bokningar, hemsidan eller mina krönikor, hör av dig till mig!
När det brinner i förorterna röjs viktiga konfliktmönster i samhället (SVT Opinion 7/9 2009)
Posted onSeptember 7, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Johan Frick, tankesmedjan Konflikt, svarar Jimmie Åkesson på SVT Opinion:
Att skriva om förorterna som brinner har inte förrän nu känts framåtsyftande eller meningsfullt. Aldrig att Sverigedemokraterna (SD) ska tillåtas göra billiga poäng av det som nu sker, för att därmed ge assimilationstanken mer muskler.
Det här med brinnande containrar och bilar har nämligen lika lite att göra med etnicitet som förövarnas kulturella bakgrund och arv. Därför är Jimmie Åkessons debattinlägg på SVT Debatt den 7/9 helt missriktat.
Vi har alla sett det på TV, upploppen, bränderna och skadegörelsen. Det är alltsammans vårdslösa uttryck, oförsvarligt och kriminellt. Men det är alltjämt uttryck för något. Att upplopp av den här digniteten enbart sker i socialt utsatta stadsdelar innebär att orsakerna till upploppen måste ha att göra med sociala och ekonomiska maktförhållanden – vilka förövarna är rent personlighetsmässigt eller etniskt spelar alltså ingen roll. Bränderna och upploppen är systemkritik – underifrån.
Men det är en kritik som inte ska förstås som en medveten politisk markering från ungdomarna, vilket många tycks tro att det är. Tvärtom sker det spontant.
Man brukar säga att organiserat våld i toppen skapar spontant våld där nere. Det är ett uttryck som visat sig vara förvånansvärt aktuellt i fallet med de förortsupplopp som vi nu ser runtom i landet, det har visat sig öka förståelsen för det som sker.
Något som det däremot talas mycket sällan om, är att det i vårt segregerade land finns två olika sorters förorter. Den ena sortens förort är stigmatiserad och har ett dåligt rykte, och det är den vi traditionellt sett menar när vi diskuterar förorter. Den andra sorten är däremot helt fri från utpekanden och fördömanden. Till saken hör också att det i den sistnämnda förorten bor en övervägande majoritet svenskar, vilket man inte kan säga om de stigmatiserade förorterna, som oftast är socialt utsatta stadsdelar.
När det gäller de mer välmående förorterna diskuterar man aldrig de problem som finns där i socioekonomiska termer. Det nämns aldrig något om exkludering eller diskriminering, fastän det på samma sätt som i de fattiga stadsdelar förekommer problem och kriminalitet också i Danderyd och Örgryte. Även här har det som sker i hög grad att göra med förortsinvånarnas materiella förutsättningar, och därmed maktposition i samhället.
När det till exempel svindlas miljontals kronor på toppnivå, eller när en landshövding bryter mot lagen men ändå kan bibehålla en stadig inkomst, så ser andra det och frågar sig: ”Kan de så kan väl jag?”. Oavsett om man svindlar eller kastar sten, så ska man lagföras men jämförelsen är högst relevant.
Det som nu sker resulterar i krigsrubriker och ett ifrågasättande av svensk migrationspolitik, tack vare en dåligt skött debatt. När Skandiacheferna svindlade pengar för ett antal år sedan ursäktades det med människans felbarhet och man sade att: ”Svin finns väl i alla branscher”. Men när det brinner i förorterna är det andra tag: Då kommer den starkt ifrågasatta termen ”massinvandring” på tal och får skuld för allt, då mobiliseras den politiska energin till att formulera reformer såsom ”språktest” och ”svenskkontrakt”. Det görs till enbart en integrationsfråga, när det egentligen är så mycket större. Jag skulle säga att det är två sidor av ett och samma mynt vi ser: svindlare i toppen och stenkastare i botten.
Samhället vägrar se det sambandet. Man gör faktiskt tvärtemot vad man borde göra. Men det är en annan fråga. Jag kan åtminstone säga, att om det är något som skulle få mig att reagera så kraftfullt att stenar ska kastas, så vore det i så fall det sätt på vilket den svenska invandringspolitiken är beskaffad. I så fall skulle det ske som en spontan reaktion, inte vara planerat.
Att kasta sten är nämligen inte en del av en politisk strategi. Stenkastning i sig är alltså helt ointressant att debattera, såsom debatten förs i dag. En sådan debatt uttrycker ingenting annat än att vårt samhälle, precis som alla tidigare samhällen, präglas av konflikter mellan människor vilka det alltid kommer att utspela sig betydelsefulla strider om.
När jag säger att bränderna i förorterna är uttryck för något, frågar man mig: ”Vad för uttryck? Vad vill ungdomarna säga?”. En del skulle nog svara att de unga vill få sagt: ”Förstå oss unga, uppmärksamma oss, diskutera oss”. Men istället tycker jag att de skriker rakt ut: ”Åt helvete med allt”. Och när bränderna släckts viskas en sanning om vårt samhälle och det motstånd som alltid kommer att finnas mot det, så länge den rådande ordningen består, den strukturella rasismen.
Vad vi ser här är en kraftfull reaktion underifrån, som riktar sig mot toppen i samhället. Det är en reaktion som kommer sig av försämrade levnadsvillkor i allmänhet samt trakasserier, stigmatisering, hets och förtal i synnerhet. Det är en fråga om makt, inte om etnicitet eller mångkultur.
Antingen vänder vi kinden till och diskuterar detta som vore det ett invandrarproblem, eller så överger vi omedelbart den hårda linjen och inser att här behövs en konkret politisk strategi, som vågar erkänna konflikter i samhället som något grundläggande och faktiskt.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Kommunen måste ta hand om utsatta barn (Göteborgs Fria 5/9 och Arbetaren 34/2009)
Posted onSeptember 5, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Fria Tidningar har lagt ut artikeln på sin hemsida, går att läsa här.
För närvarande sitter 250 ensamkommande flyktingbarn utplacerade på tillfälliga boenden runtom i Sverige – Mölndal, Sigtuna och Solna. De är de oönskade barnen, konstaterar Johan Frick.
De här barnen har flytt till Sverige och söker en fristad. Somliga av dem har varit med om krig och förödelse, andra är visserligen vid god hälsa men ändå fruktansvärt ensamma. Gemensamt för dem alla är att de nu väntar på att bli omhändertagna av det svenska samhället. De väntar på att få vård, ordentlig skolgång och vuxna som de kan knyta an till.
Sverige har 290 kommuner, men endast 99 av dem vill ta emot dessa barn. Det handlar om ett barn per kommun. Men Sverige säger nej, Sverige säger oftast nej.
För dem som följt debatten om invandring den senaste tiden, kommer det säkert som en chock att Sverige inte är så generöst på den här fronten som det ofta framställs i media. Obehindrat och ostört har partier som Sverigedemokraterna kunnat slå sig fram och sätta agendan för den debatt om invandring och flyktingmottagande, som Moderaterna och Socialdemokraterna mer än gärna deltar i.
Med en ny sorts kulturretorik – eftersom ras är utgånget – skyller man över och misstänkliggör invandrare inom såväl som utom landet. Det påstås att vi har haft en massinvandring. Och till råge på allt har det skett utan folkets stöd.
Verkligheten förhåller sig på annorlunda vis. Tillgänglig statistik på området pekar ut massinvandringen som en stor myt. Det ska också sägas att det svenska folket alltid varit överens om att avfärda assimilationstanken till förmån för integration och ett värdigt bemötande.
Dessvärre är det få som reagerar när Sverigedemokraterna för fram sina lögner i media. I EU-valrörelsen kunde de öppet torgföra valaffischer på vilka det med stora bokstäver stod: ”Ge oss Sverige tillbaka!”. Vilka har erövrat landet? Flyktingbarnen i Solna och Mölndal?
Enligt Migrationsverket är det oftast välmående kommuner som förvägrar de ensamma barnen en plats, och med handen på hjärtat ska det sägas att det inte är direkt förvånande.
Dessa barn behöver vårt stöd. Det är ingenting man måste diskutera sig fram. Antingen solidariserar vi oss med krigets barn eller så vänder vi andra kinden till. Det handlar om internationell solidaritet eller ohämmad nationell egoism.
För varje dag som går tappar flyktingbarnen alltmer förtroende för Sverige, det kan man utgå från. För varje dag som går känner de att samhället där utanför inte vill ha dem.
Solidariteten i Sverige sträcker sig inte längre än näsan räcker – låt därför detta bli en viktig påminnelse när debatten om ”massinvandring” tar fart igen.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Kunskapsnation, eller hur var det nu igen? (BT 22/5 2009)
Posted onMaj 21, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Det här debattsvaret publicerades i BT den 22 maj 2009 som en replik på Anna Svalanders inlägg ”Ett lyft för Sverige och våra unga”.
Skolvärlden är en konkret miljö.
Om vi ska finna arbetsformer, som avser att förbättra elevers kunskapsprestationer och studiemiljö, krävs således konkreta analyser. Många av våra medmänniskor, som inte har sinne för analys, vill inte tränga in på djupet i komplicerade frågor och analysera och studera dem om och om igen, utan föredrar att dra enkla slutsatser som antingen är absolut bejakande eller absolut förnekande. Från och med nu bör vi råda bot på detta förhållande och se till att villkoren för skoldebatten måste ta sin utgångspunkt i verkligheten.
Det innebär att Skolverkets rapport (31/1), om grundskoleelevers prestationer utifrån internationella mätningar, måste ses som en kritik av den krisretorik som media och politiker slungar ut i samhället – t.ex. ”fallande kunskapsnivåer”. Rapporten slår fast att ”under de senaste 20 åren har svenska grundskoleelever presterat resultat som ofta legat över de genomsnittliga resultaten i olika internationella studier” samt att ”resultaten i de senaste internationella mätningarna ligger på en genomsnittlig nivå eller över i förhållande till det totala antalet deltagande länder vid respektive mättillfälle”. En förutsättning för de skolreformer som regeringen planerar, är att man etablerar ett krismedvetande i skolvärlden. Om man misslyckas med ett sådant projekt, då måste man rita om kartan och hämta stöd i allt annat än verkligheten.
Landets ledande skolpedagoger har gått till storms mot regeringens skolpolitik, eller avsaknad av skolpolitik. Hittills har över 10 000 yrkesverksamma inom skolväsendet anslutit sig till Barnupproret, ett upprop till stöd för elevers rätt till värdigt bemötande och evidensbaserad pedagogik. Här identifierar man sig gentemot regeringens fokus på kontrollfrågor och brist på insatser för medskapande, samarbete och elevaktivt lärande.
Trots det faktum att regeringen inför 2006 års valrörelse lovade att fler och tidigarelagda betyg skulle bli verklighet, så ger Folkpartiet nu besked om att dröja ytterligare med att genomföra nämnda reformer (Erik Scheller (FP), utbildningsdepartementet).
Ett vallöfte kan lätt brytas om det kan tjäna på ett förtjänstfullt sätt i ännu en valrörelse. Hur högt upp på agendan har man utbildningspolitik då, Anna Svalander (BT 13/5)?
Skolbetygen är emellertid alltigenom något ont. Pedagogikforskare och elevorganisationer har så länge någon kan komma ihåg dömt ut dem. De är inte ensamt orsaken till elevers något försämrade prestationer men en bidragande faktor. Betyg leder inte till lärande för livet, utan till kortsiktig inlärning som håller till provet och lite till. Därför ska vi inte tro regeringens ”kunskapsskolans återkomst”.
Och är denna kunskapstörst verkligen i linje med den Studiesociala kommittén, ledd av regeringen, som föreslagit att den generella studiemedelsberättigande tiden ska sänkas från sex till fyra års heltidsstudier?
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Knuttes kultur hopplöst föråldrad (BT 18/5 2009)
Posted onMaj 21, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
I Borås Tidning den 6/5 fanns en insändare där skribenten, ”hopplös kulturknutte”, riktade kritik mot Bäckängsgymnasiets kulturvecka.
Mitt svar här nedan är inte exakt återgivet, eftersom den version som tidningen publicerade innehöll många språkfel. De hade missat min korrigerade version innan debattsidan gick till tryck. Sådant händer!
Utan elever, ingen kultur, utan kultur, ingen skola
I BT 6/5 ställer sig signaturen ”hopplös kulturknutte” frågande till Bäckängs kulturvecka. Handlar det egentligen så mycket om kultur? Inte enligt den snäva definition av kulturbegreppet som kulturknutte presenterar, men så är hon också uttalat hopplös. En mer vedertagen förklaring av begreppet vill mena på att kultur innefattar mer än konstverk och teater, i grunden handlar kultur om socialt överförda levnadsmönster. Kultur är således alla livsmönster.
På Bäckäng finns en rad olika seder. Alla olika klädsel, ritualer, lekar, normer och moraliska system gör att vi har Sveriges största föreningsliv. Det är kultur. Och den plattform som ger de här kulturella mönstren en möjlighet att kommuniceras sinsemellan elever, det är kulturveckan. Alla de dagar om året som vi ägnar åt lek, skrivarkväll, picknick och “smiska fisk” ger oss en skola med en rik kultur och därmed också framtidstro. Vi hade inte känt oss delaktiga i det större sammanhang som är föreningslivet om det inte vore för dessa “jippon”, tvärtom, vi hade känt oss främmande inför vår skolgång, inför våra skolprestationer och därmed också inför oss själva och våra kamrater. Vi hade haft en främmande skola. Men i stället har vi nu en igenkännande och varm skola där tillvaron får mening utifrån vad som kan åstadkommas gemensamt.
Ge den valfritt namn, men kulturveckan kommer – trots hopplösa kulturknuttar – att leva i många år framöver.
Johan Frick
Elevrådsordförande Bäckängsgymnasiet
Arrangemang på Sjuhäradsfestivalen
Posted onMaj 10, 2009
Filed under Föreläsningar | Lämna en kommentar
I början på augusti månad får man om man besöker Sjuhäradsfestivalen möjlighet att delta i min föreläsning och workshop om att göra motstånd i skolan. Utgångspunkten är den skolkamp som fördes på Bäckäng läsåret 07/08 och mitt frekventa insändarskrivande i Borås Tidning.
Jag ställer upp i Tankesmedjan Konflikts namn.
Här följer en text saxad från Sjuhäradsfestivalens hemsida:
Under hösten 2007 ägde omfattande elevprotester rum mot utbildningsnämndens beslut att införa ordningsomdömen på Borås gymnasieskolor. En grupp som kallade sig ”Förenade Klasskamrater”, med elever från Bäckängsgymnasiet, organiserade stormöten i skolans aula där de lät politiker bemöta elevernas åsikter. De skrev också debattartiklar till Borås Tidning och Göteborgs Posten, medverkande i TV-debatt med skolborgarrådet Lotta Edholm i programmet Skolfront och arrangerade, som avslut på protesterna, en endagsstrejk på skolorna i Borås. Johan Frick var en av dem som ledde protesterna. Året därpå, 2008, mottog Frick Gunnar Elvesonpriset för sina insatser i det som främst var uppvisning i elevdemokrati.
På Sjuhäradsfestivalen 2009 deltar Frick med en föreläsning om att göra sig hörd i det offentliga rummet, och drar då många paralleller till den kamp som han och eleverna förde Bäckäng 2007. Men han ger också mer generella tips & trix om att nå fram med sitt budskap i ett snårigt medieklimat. Om man inte samtycker med politiker och de beslut som de fattar, utan vill påverka i en annan riktning, då krävs det att man når ut till så många som möjligt och på rätt sätt. Det handlar om allt ifrån att lära känna olika kampformer till att handskas med mediakontakter.
”Högerpopulismen en allvarlig utmaning” (BT 15/4 2009)
Posted onApril 4, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Debattartikeln publicerades på Borås Tidnings debattsida den 15 april 2009.
Sverigedemokraterna (SD) är i dag en tänkbar kandidat till riksdagen.
Nu ropar många vargen kommer, men den verkliga faran är inte partiet i sig utan den etablerade högern. Det låter kanske som en klyscha, men redan i dag finns mycket utav nationell egoism, diskriminerande politik och ohämmad populism bland riksdagspartierna.
Parallellt med Sveriges Radios program Kaliber, som ställde SD:s dubbelhet i ljuset, lät Göra Hägglund, en av fyra partiledar i den borgerliga alliansregeringen, meddela att ett samarbete med SD kan vara tänkbart (Ekots lördagsintervju 4 april).
Det som framkommit om SD i Kaliber är allvarligt och ur demokratisk synvinkel problematiskt. Rasism har utspelat sig i inte vilket sammanhang som helst utan i en politisk kontext. Under en resa till Estland omfamnas ”på skämt” sånger om att skära ut Sions hjärta, Olof Palmes död och raskravaller.
Således stämmer det inte att SD är i grunden förändrade, vilket de själva påstår. Enligt kaliber slutar ett av tre möten som partier håller i uttalad rasism.
Däremot är det rasismen inget som endast är SD förbehållet. Främlingsfientligheten gror i det fördolda, sipprar fram mellan raderna i lagförslag och motioner. Tråkigt nog hör det tiden till.
Det senaste decenniet har allt fler av dem etablerade partierna instämt i en allmänpolitisk trend där ”tuffare” invandringspolitik fått visa vägen.
År 2002 krävde Folkpartiet (FP) obligatoriska språktest för svenskt medborgarskap. Kort därpå kom Nyamko Sabuni (FP) med krav på obligatoriska gynekologtest för muslimska kvinnor för att upptäcka fall av könsstympning. Cecilia Wikströms (FP) ville inte vara sämre utan har rest krav på statligt beslutad litteraturkanon för att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål” (SR:s Kulturnytt 2006). Många häpnande nog på när FP:s partiledare Jan Björklund uppdrog åt lärarna i skolan att spionera på sina elever som en del i Säpos kartläggning av extrema muslimer .
Detta alltsammans – för att inte glömma den förra integrationspolitiske talesmannen Mauricio Rojas (fp) utfall på Dagens Nyheters debattsida under rubriken ”Kulturarv ligger bakom invandrarnas brottslighet” – pekar ut en ny politisk riktning för FP.
Från att ha varit en odelat positiv till invandringen – från att ha sett den som enbart en tillgång – har man i dag kommit att bli skeptisk till densamma. Den förre partiledaren Bertil Ohlins, som myntade ”det glömda Sverige” vänder sig troligtvis i sin grav.
Men FP är inte ensamma med sin främlingsfientlighet. På samma sätt som Sabuni och Rojas använder sig Moderaterna (M) av en hårdare invandringspolitisk linje. Det senaste M slängt ur sig, är att om det visar sig att en invandrares medborgarskap tillkommit på ”falska grunder” så skall det genast återkallas . Med detta delar man upp medborgarskapet i två delar: dels finns det den sortens medborgarskap som är permanent och inte riskerar att återkallas. Dels finns det ett återkallerligt medborgarskap för de som inte är etniska svenskar och därmed undgår risken att förlora det.
Partiet vill också begränsa invandrares rätt till eget boende genom att dra in deras ekonomiska ersättning ifall de beslutar sig för att bosätta sig i en ”överetablerad kommun” (DN Debatt 15/2 2009).
2000-talets invandringspolitik går alltså ut på att det är de som bor i invandrartäta stadsdelar som ska flytta in bland ”svenskarna” och inte tvärtom.
Den etablerade högern i Sverige beter sig ibland lika skrämmande som SD. Det tycks som att de sett det som sin uppgift att fastslå vad svenskhet är och markera mot det främmande.
På sätt och vis är SD alltså redan företrädda och vargen mitt bland oss.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
”Kritiken gäller Björklund – inte Skolverket” (BT 13/2 2009)
Posted onFebruari 13, 2009
Filed under Krönikor | 1 kommentar
Som svar på Svalanders märkliga frågeställning: ”Vem ska man lita på, Skolverket eller Johan Frick?” publicerades följande artikel den 17 februari.
Att man läser varandras alster är en grundförutsättning om man ska föra en debatt som baseras på mängdvis med olika fakta och inte på känslobetonade argument.
I min debattartikel riktades kritik mot utbildningsministerns sätt att hantera statistik, mot hans felaktigt ställda diagnos på den svenska skolan och mot hans och sitt partis skolvision – inte mot Skolverket.
Folkpartiets skolpolitik har ofrivilligt stora brister då den baserar sig på en vision om skolan som strider mot i stort sett all etablerad forskning om vad som ökar elevers lärande. Jan Björklund har vid åtskilliga tillfällen uttryckt sig i dräpande ordalag om den svenska skolan, påstått att den har världens största ordningsproblem (Skolakuten 12/12 06) och att grundskoleelevernas kunskaper i matematik och naturkunskap ligger långt ned i tabellerna (DN 30/5 06). Den aktuella rapporten från Skolverket (29/1) presenterar, som sagt, inga uppgifter som täcker de påståendena. Det är sålunda otänkbart att Anna Svalander (FP) (BT 9/2) kan ha läst rapporten.
Efter att utbildningsministerns uttalanden skärskådats av SR, beställde densamma ny statistik från ansvarig myndighet – Skolverket, vilket föranledde en anmälan till KU. I regeringens pressmeddelande (29/8 2008) motiverades detta som om det vore Skolverkets uttolkningar och analyser av tillgänglig fakta det var fel på.
Svensk skola har stora utmaningar. Man kan dock inte genom att konstatera ordningsproblem i Sverige säga att Sverige är värst i världen, eller, genom att registrera en ”negativ kunskapsutveckling” i den svenska grundskolan hävda att Sverige ligger långt ned i tabellerna (i matematik och naturvetenskap).
Det är ett lönlöst fäktande av Svalander att försöka få mig att gå i polemik med Skolverket. I sin replik tar hon med flera formuleringar som ska visa att Skolverket ger Björklund rätt. Utgångspunkten är RD nr 3 09, där verkets generaldirektör Per Thullberg uttalat sig om den aktuella rapporten. Men i samma R&D (30/1) står att läsa att ”Thullberg vill inte säga om Björklund har rätt eller fel”.
Det är den reaktiva styrningen inom skolpolitiken som är grunden till min kritik, inte vad Thullberg påstår eller inte påstår. I Ord&Bild 3-4 06 ömkar Skolverkets tidigare generaldirektör Ulf P Lundgren för skolpolitikens förvandlingar. Han menar att centrala frågor om hur skolsystemet fungerar, effekterna av segregationen, hur likvärdigheten kan garanteras är underordnade kontrollfrågorna. Vidare tror Lundgren att det är 2000-talets ökade efterfrågan på kontroll som lett till att inte endast den rättspolitiska diskursen, utan också skolpolitiken hemfallit åt ett mer populistiskt, reaktivt, sätt att styra. Sätt stopp för den utvecklingen, i stället för att debattera lögner, förbannade lögner och statistik.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
”Skolpolitik byggd på fabricerad verklighet” (BT 6/2 2009)
Posted onFebruari 6, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 6 februari 2009 och replikerades – inte helt oväntat – av Utbildningsnämndens och Folkpartiets Anna Svalander. Också kallad Borås egen batong.
I valrörelsen 2006 kom den svenska skolan att bli motiv för ett nostalgiskt fabricerande av en skolvärld i kris.
Folkpartiet, främst genom sin partiordförande tillika Sveriges utbildningsminister Jan Björklund, lät före och under riksdagsvalet göra gällande en rad osanningar om den svenska skolan. När dessa påståenden, om i huvudsak elevers kunskaper i matematik och naturkunskap, ordning och uppförande granskades, fanns inte särskilt mycket vetenskaplig forskning på området som kunde tjäna som underlag för att sätta in disciplinära åtgärder eller andra av Folkpartiet begärda skolreformer.
Föreställningen om en skola med ”världens största ordningsproblem” (Björklund, Skolakuten 12/12 2006), där elevers kunskapsresultat i naturvetenskap och matematik ligger ”långt ned i tabellerna” eller ”på den undre halvan av tabellerna” (Björklund, DN 7/7 2005, 30/5 2006), hör till en institutionaliserad fiktion – den speglar inte den svenska skolan.
SR:s utbildningsprogram ”Kris i skolan?” (24/8, 31/8 2008) bringade klarhet i förutom citaten som nämns här ovan, också i ”siffrorna visar att svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än elever i något annat industriland” (Björklund, DN 7/7 2006), genom att hänvisa till undersökningen PISA 2003.
Fler uttalanden från utbildningsministern går att finna, men det som här står i blickpunkten är det faktum att flera etablerade medier gravt misstolkat och inför en bredare allmänhet fört fram felaktiga meningar om den rapport som Skolverket släppte 30/1 detta året. (”Björklund får rätt av Skolverket”, SvD och Sydsvenskan 30/1).
Rapporten är läsvärd eftersom den vid noggrann läsning inte i något hänseende ger Björklund rätt. Alltså tvärtemot vad medierna påstår. Dessutom tyder allt på att den är ett politiskt beställningsarbete av utbildningsministern (DN 30/1 2008).
Att framföra krav på ansvarig myndighet att den ska fabricera bevis för att kunna understödja den politik man för, kallas ministerstyre och är oansvarigt gentemot, i det här fallet, barnen i skolan. Det är också ojust, varför Björklund KU-anmäldes.
Om man läser rapporten blir det uppenbart att Skolverkets uppdrag varit att avsiktligt räkna sina siffror på ett sådant sätt att det oundvikligt ska leda fram till en slutsats som överensstämmer med regeringens skolpolitiska karta.
I rapportens inledning står att läsa: ”utvecklingen [hos elever i grundskolan] ska sättas i relation till andra jämförbara länder”. Detta förebådar att de länder som har haft sämre resultat än Sverige uteslutits från det statistiska urvalet. Då hamnar Sverige naturligt bland de sämre placeringarna. Men inte heller när man bortser från att urvalet har modifierats får Björklund rätt. När man skriver ”Sverige ligger långt ned i tabellen” åberopar man sig på TIMMS 2003 men där presterade Sverige över genomsnittet (499 mot 467 poäng), och rapportens resultat är bestående. Men eftersom Skolverkets senaste rapport bortsett från de länder som inte medverkade i TIMMS-mätningarna 1995, 2003 och 2005, vilka ligger under Sverige i tabellen, kan utbildningsministern påstå annat.
Sammanfattningsvis kan man med utgångspunkt i Skolverkets rapport konstatera att Sverige ligger över snittet i samtliga mätningar som berör läsförståelse. Sverige ligger över eller på snittet i samtliga mätningar, utom en, som berör naturvetenskap. Detsamma gäller matematikämnet. Av denna anledning är det uppseendeväckande att flera ledande dagstidningar gör politiska ställningstaganden och ger utbildningsministern rätt, när han har fel.
”Inget annat land har lika mycket skolk som Sverige. Inget annat land har lika mycket sena ankomster, lika mycket skadegörelse och stöld eller lika grovt språk i klassrummet med svordomar som Sverige. I inget annat land är det stökigare i klassrummet än i Sverige” (SVT Agenda 5/11 2006).
Så har utbildningsminister Björklund uttalat sig om svenska elevers ordning och uppförande. Även då åberopades TIMMS 2003 som källa. I den rapporten nämndes emellertid inget om skadegörelse, grovt språk eller svordomar. Det den däremot visades var att svenska elever, enligt tillfrågade rektorer, skolkar mycket men inte mest, vilket utgör en iögonfallande skillnad. Därtill ska nämnas att Björklund avstod från att redovisa för ordningsproblem och stök då eleverna tillfrågats. De svarade nämligen att de kände sig tryggare än andra elever.
Skolverkets rapport låter påskina att oordning och stök är mer frekvent förekommande i Sverige än ”i många andra länder”. Då ska man ha i åtanke att den grundar sig på egenhändigt framtagna uppgifter, vilket ger till följd att komparativa studier med andra OECD-länder är omöjliga.
Det råder ingen tvekan om att Björklund inte har tagit sitt politiska ansvar. Genom att fara med osanningar har han förvanskat den uppfattning många i dag har om den svenska skolan.
Var det inte Alliansen som gick till val på att stoppa fusket?
Det offentliga samtalet kring skolan kräver nu en intellektuell och kunskapsmässig omprövning. Vi behöver en aktiv utbildningspolitik, inte en reaktiv politik.
Att vi, när vi diskuterar skola, närmar oss verkligheten kan inte vara ett orimligt krav.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt
Skribent nättidskriften Dagens Konflikt
”Folkpartiet och liberalismen inför en omöjlig kris” (BT 20/1 2009)
Posted onJanuari 20, 2009
Filed under Krönikor | Lämna en kommentar
Debattartikeln publicerades i Borås Tidning den 20 januari 2009.
De senaste decenniernas kraftfulla politiska omställningar globalt har ytterst påverkat den nationella politiken. I synnerhet den politiska liberalismen, i de västerländska länderna, har kommit att ge uttryck för en ideologisk nyorientering mot socialkonservatism och statlig paternalism – en rörelse mot en identitetskris.
Sverige har ytterst drabbats av panikångest. Invånarna har till följd av en rad händelser i världen, med den 11 september som ett ytterligt exempel, utvecklat en patologisk rädsla för det mesta. Förevarande utveckling är dock inte unik för Sverige, den är tvärtom sprungen ur ett paniksyndrom som är allmänt förekommande i de anglosaxiska länderna, och har nått oss genom globaliseringen och den liberala demokratins spridning.
David Eberhard, överläkare och chef på Stockholms läns psykiatriska akutmottagning vid S:t Görans Sjukhus, driver en provocerande och spännande tes i sin bok ”I trygghetsnarkomanernas land”. Genom att erinra sig om några få i media omskrivna politiska händelser från föregående år, kan Eberhards tes med lätthet styrkas. FRA-lagstiftningen och IPRED-förslaget, återinförandet av ordningsbetyg i gymnasieskolan och en i allmänhet inhumanare rättspolitisk diskurs var resultatet av ett förment överdrivet behov av rädsla och trygghet genom först krav på, och sedan genom införandet av ökad övervakning och kontroll. Dessa nya värden och synsätt fördes utan skam fram i ljuset i en liberal kontext. Samtidigt uppenbarade sig den liberala krisens djup.
Förra årets politiska debatt i allmänhet och FRA-debatten i synnerhet gav skäl till att ta Eberhards dystopiska samtidskommentar och analys på allvar. I dag tycks hans tes applicerbar på svenska förhållanden. Men först skulle det utkämpas en angelägen ideologisk strid, innan den sista spiken i kistan var på plats. I FRA-debatten uppträdde två skilda liberala tänkesätt, och då främst på det rättspolitiska området. Dels fanns det de som med sedvanliga effektivitetsargument och genom att leverera diffusa och tveksamma hotbilder om terrorism efterfrågade mer övervakning och buggning av medborgarna. Dels fanns det de som vägrade att kompromissa med individens rätt till personlig integritet – även om det spåddes göra underverk för brotts- eller terroristbekämpningen.
Två åtskilda liberala åsiktsläger slutade i ett: den trygghetsnarkomaniska liberala falangen segrade. Därför har vi i Sverige i dag ett mer långtgående system för hemliga straffprocessuella tvångsmedel än något annat land i världen.
Det var ingen ödets tillfällighet att den regering som kallar sig ”liberal” till slut fann sig tvungen att rösta genom FRA-lagstiftningen, det är ett naturligt led i den liberala ideologin, som nu rättmätigt kan utpekas som en inkonsekvent lära.
Folkpartiet och liberalismen står inför en omöjlig kris – en kris som kräver att de antingen börjar föra en mer ideologiskt rättrogen politik eller helt enkelt stryker ”liberalerna” från partibeteckningen.
Johan Frick
Tankesmedjan Konflikt